Jamen åååh!

Mot Umeå igen

2012-01-30T23:20:00.003+01:00

Har känt mig uschlig i helgen och igår tog jag mig inte från soffan. Minsta kyla gjorde att hela kroppen sved till och hade sig, så under täcket stannade jag. Idag har jag mest bara haft huvudvärk så det blev tydligen inte värre än såhär. Fördelen är att jag har fått lite gjort, sådana där vuxentråkiga saker som försäkringar och tjafs. Och börjat få antydan på ryggskott igen eftersom jag har legat (still) för mycket. Också vuxentråkigt. Nu ikväll har jag packat bilen med en massa småkrafs så att jag kan bo i min nya lägenhet från och med onsdag. Jag längtar! Det är något löjligt romantiskt och symboliskt med en ny lägenhet som man ska göra om till "sin". Jag drabbas alltid av illusionen att hela min livsstil kommer att förändras och allt ska bli harmoniskt. Harmoni är nog den sista känslan som infinner sig när man attackeras av IKEA-flyttkartonger var man än ser. Men, illusionen kan ju alltid vara trevlig en stund.

Flera undrar

2012-01-29T19:00:00.000+01:00

hur det känns på det nya jobbet. Dels det nya yrkeslivet, dels det nya jobbet. Ja, vad ska jag säga? Det är jobbigt att vara så medvetet inkompetent. Det gör att jag blir ännu klumpigare och fixar inte ens att öppna förpackningen till näringsdroppet eller ta bort uppdragningsnålen från sprutan eftersom jag har skruvat åt den alldeles för hårt. De centrala venkatetrar jag hittills har sett har inte sett ut såhär. Därmed blir hanteringen av dem visserligen desamma men ändå annorlunda. Tillräckligt annorlunda för att jag ska känna mig som ett totalt tap som måste fråga om allt. Umeå använder inte pappersremisser på standardprover och bara en sådan simpel grej blir elektroniskt mer komplicerad. Men... det har jag ju varit förberedd på. Det gör dock inte upplevelsen roligare för det. Och även om det inte känns roligt att bli tillsagd så är det så bra att få veta vad man kan förbättra för att lära sig "rätt" från början. Det komplicerar saken ytterligare att det är en specialistavdelning med speciella behandlingsprogram med speciella mediciner som jag aldrig tidigare har hört talas om. Tiden räcker inte riktigt till att gå igenom FASS för varje läkemedel och det känns väldigt oproffsigt att fråga vad de olika medikamenten är till för. Men jag trivs ändå! Och jag kommer nog trivas ännu mer när jag börjar känna mig tryggare i yrkesrollen. Sedan är jag nyfiken på VEM som är min dubbelgångare i Umeå eftersom många har sagt att jag har det.

Svar på tidigare väntan

2012-01-23T23:45:00.001+01:00

Jo! Strax efter midnatt, när fredagen var som nyast, loggade jag in på Bostaden och kunde konstatera att jag fick lägenheten! Vilken examenspresent. Killen som bor i lägenheten vill bli av med den så snart som möjligt så det blir inflyttning redan första februari om jag vill.

Första arbetsdagen

2012-01-23T23:44:00.000+01:00

Första arbetsdagen började med att jag som vanligt var tidsoptimist gällande när man bör åka för att hinna. Men, till skillnad från annars, var jag helt lagom i tid och kom till jobbet ett tag före jag skulle börja utan att dö av stress innan. Sedan blev det lite värre då tjejen som också började samtidigt som mig idag, svimmade och blev så pass risig att hon fick tas till akuten för att kollas upp. Jag led med henne, det är inte riktigt en sådan jobbstart man vill ha. Resten av dagen och kvällen förflöt rätt lugnt. Jag gick med en undersköterska för att lära mig rutinerna på avdelningen och jag ska gå med henne även imorgon. Mycket handsprit har jag kommit i kontakt med eftersom immunförsvaret hos många patienter är nedsatt. Tja, det var väl det! Jag har insett att det är MYCKET jag ska behöva lära mig - så jäkla kul!

Väntan

2012-01-18T16:51:00.001+01:00

Idag är sista dagen att säga ja/nej till lägenheten och från att ha legat på femte plats är jag nu en snöplig tvåa. Hoppas den som står etta på listan är halvdement och glömmer bort att denne ska ta lämna besked idag och därför faller bort från listan! Får jag inte lägenheten blir det lite bökigare och jag får ställa in mig att på att vara inneboende lite längre hos de få stackare jag känner i Umeå. Att ha allt "uppe i luften" är ingenting jag föredrar, att bara vänta på det jag vet att jag ska göra: flytta. Idag fick jag även mitt schema och början av februari har inte många sammanhängande lediga dagar som är flyttvänliga alls. Imorgon borde jag veta!

155 besök

2012-01-17T00:13:00.002+01:00

... på bloggen på en enda dag! Vad kul om alla lämnade kommentarer också ;)

Detta har hänt:

2012-01-16T00:56:00.002+01:00

FÖRE JUL

Innan jul blev jag erbjuden en trainee-tjänst för Skellefteå kommun på äldreboendet Brogården i Skellefteå. Jag bad att få tänka på saken då jag hade flera andra ansökningar ute.

I ONSDAGS

En klasskompis tipsar om mig under en anställningsintervju i Piteå i måndags varpå de önskar att jag ringer upp dem. Gör det och blir kallad på intervju på onsdagen. De erbjuder bättre ingångslön än landstinget i Västerbotten men kan just nu inte riktigt lova att en anställning kan bli av pga nya direktiv på arbetsplatsen. Slutgiltigt besked ska jag få senast kommande tisdag.

Efter intervjun åker jag hem till Mia, dricker kaffe och pratar strunt. Just innan middagen ringer mobilen.

Rekryteraren från Örnsköldsvik ringer angående min ansökan jag skickat i december. Det handlar om ett vikariat på kirurgavdelningen. Tjänsten är ett vikariat till och med sista augusti, på heltid. Även de erbjuder bättre ingångslön än Västerbotten och hon vill höra hur jag ställer mig till att flytta till Ö-vik. För mig är det självklart skönt om jag slipper flytta men om jobbet verkar tillräckligt intressant och utvecklande så har jag egentligen ingenting som hindrar att jag flyttar. Jag lovar att fundera på saken och lämna besked på tisdag. Lätt fnissig sitter jag och kollar lägenheter på nätet och funderar på om man skulle chansa och bara flytta till en okänd stad där jag verkligen inte känner någon alls.

I TORSDAGS

Anna och jag sitter och trälar på med vårt flumflumarbete. Hennes mobil ringer. Västerbottens läns landsting vill erbjuda henne en trainee-tjänst. Det är fyra tjänster utannonserade, två på kirurgsidan och två på medicinsidan. Anna blir erbjuden medicinsidan. När hon lagt på säger jag att det skulle vara lustigt om min telefon kommer ringa inom en kvart med samma budskap. Jag hinner knappt säga meningen färdigt så ringer det. Jag blir erbjuden kirurgsidan. Intervju ska ske på fredagen och då ska även lön diskuteras. Vi får grava koncentrationsproblem men den lilla halvtimme då vi kanske gör något som är en uns produktivt hinner vi rätt långt. När Anna har gått sitter jag och dolar på med lite allt möjligt. Telefonen ringer, dolt nummer. Det är Norrlands universitetssjukhus som ringer. I december sökte jag en heltidstjänst, tillsvidare på Hematologen. Tjänsten är tillsatt men chefen säger att hon behöver en till vikarie och vill att jag ska erbjudas den tjänsten. Jag förklarar läget att jag har erbjudanden men att jag definitivt även vill tänka igenom hennes. Om jag tackar ja, skulle hon gärna vilja träffa mig, säger hon. Jag lovar att höra av mig nästkommande dag. Lätt fnissig sitter jag återigen och ställer mig i kö på lägenheter i centrala Umeå bara för att se hur långt fram i listan jag hamnar med mina dryga nio år i bostadskö.

I FREDAGS

Halv sju på morgonen kommer ett sms att jag står som femma i kön på den tvårumslägenhet jag visat intresse för. Dagen fortsätter sedan med träff på Skellefteå lasarett och officiellt erbjudande av trainee-tjänst till mig. Han säger att jag var kirurgsidans förstahandsval till tjänsten och det är ju glädjande att höra. Tyvärr kan de bara erbjuda 75% sysselsättningsgrad men erbjuder lite mer i ingångslön. Jag ber att få tänka på saken eftersom det inte riktigt ger samma förutsättningar. Det innebär att jag måste vara inskriven som arbetssökande på Arbetsförmedlingen (min forne arbetsgivare) på deltid. Ingen lockande tanke. Sedan är en sjuksköterskelön baserad på 75% inte mycket högre än vad jag haft i studiemedel under tre års tid. I åtanke finns även de nedskärningar och omstruktureringar som just sker i redan befintlig personal. Efter mötet ringer jag till Hematologen och säger att jag kan besöka dem idag om de vill träffa mig. Halv tre ska jag vara på plats. Det är ett mycket trevligt möte och en mycket, mycket intressant avdelning. Det är ett bra ställe att vara ny på, berättar chefen. De erbjuder alltså heltid med start på min första dag som sjuksköterska och vikariat till sista augusti. Eftersom jag tyckte att jobbet lät så intressant redan i december när jag sökte tackar jag "ja" till erbjudandet och så är det bestämt!

Jag har fått heltidsjobb som sjuksköterska på en grymt intressant avdelning på NUS!

Åker till min kusins lägenhet och softar en stund. Kommer sedan på att jag ju kan be att få titta på lägenheten och har så tur att jag är varmt välkommen. Lägenheten är nytapetserad, bra planlösning, stort förråd, bra tvättstuga, nära till centrum och nära till mitt blivande jobb. Enda nackdelen är att den är på bottenplan så att det är viss insyn av förbipasserande ute på gatan samt att det endast finns fransk balkong. Lägenheten har legat ute tidigare men ingen har tackat ja till den så nuvarande hyresgäst tror att min chans att få den är mycket stor. Till råga på allt vill han gärna bli av med den från första februari, vilket skulle passa mig alldeles perfekt. Fredag den trettonde kan vara en riktigt bra dag!

IDAG

Frågar jag en bekant om hon kanske skulle vara intresserad att hyra min lägenhet i Skellefteå i andra hand. Hon svarar glatt ja och önskar ta över lägenheten så snart som möjligt.

Är det såhär det känns när man har riktigt flyt?

Erbjudande nr 4

2012-01-12T15:17:00.000+01:00

14:26 kommer ett till vikariatserbjudande på Hematologen i Umeå med start så snart som möjligt, heltid till och med sista augusti. Besked vill de ha så snart som möjligt. Jag får ju hybris snart! Och fantastisk beslutsångest.

Besked 1

2012-01-12T11:25:00.003+01:00

10:24 får jag beskedet "Vi vill erbjuda dig en tjänst. Kan vi träffas imorgon?". Jahaja. Lätt det blir att koncentrera sig på skolarbete idag.

Alla goda ting är tre... eller kanske fyra

2012-01-11T23:39:00.000+01:00

Vilken dag! Just när jag svängde ut från parkeringen för att bege mig till Piteå på anställningsintervju ringer äntligen rekryteraren från sjukhuset här i stan! Vi har väntat otåligt på besked och nu verkar det äntligen börja röra på sig något. Rekryteraren ville inte att jag skulle tacka ja om jag fick ett erbjudande under intervjun och lovade att han skulle höra av sig senare i veckan. Var på intervju och ska få besked på tisdag, bra utgångslön och möjlighet till heltidsjobb i åtta månader. Åkte till Mia och surrade skit ett tag. Just innan middagen ringer telefonen och en trevlig kvinna erbjuder mig ett vikariat i Örnsköldsvik med start "så snart som möjligt" till och med sista augusti, heltidsjobb! Då jag sedan just innan jul redan har ett erbjudande att ta ställning till kan det alltså bli att jag kommer att ha FYRA olika möjligheter till min framtida karriär. Det är stärkande för självförtroendet!

Mitt 2011

2012-01-02T14:54:00.000+01:00

Vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förut?
Dansade zumba och gnussade en del första halvåret av 2011. Gjorde en målmedveten satsning med Cambridgeoch förlorade 20 kilo och fick en skjuts i självuppskattning. Jobbade nattnästan hela sommaren. Var på mitt första gaybröllop. Genomgick min förstakänslo- och smärtsamma förlust i form av dödsfallet av en av mina närmaste vännersamt bortgång av en vän som jag umgicks med en hel del för några år sedan.

Fick någon i din närhet barn?
En barndomsvän fick sin Nelly, flicka nummer två, en bekant snittade fram enliten Hugo dagarna innan jul och juldagen behagade äntligen en liten Svantetitta fram. Inför nästa år hoppas jag att nära vänner kommer att yngla av sigtrots hot att jag ska sjunga på dopet. Min kusin kommer få sin förstföddeAIK-fantast i januari någongång. Min syster fick sig en bedårande 11-årigextradotter. Och JAG fick en guddotter!

Dog någon i din närhet?
Ja, tyvärr. N, 47 år gammal efter en cykelolycka. A, 28 år gammal i cancer. Ochalltför många andra. Jag tänker på min f.d. svåger som förlorade sin pappa,faster och sin kusin. Alla som förlorade någon på Utøya. Frun som bevittnadesin mans död på stranden i Alanya. Så otroligt mycket elände. 11 januari fickBengan flytta till katthimlen och 19 augusti (samma dag som N) gick Cissi sammaväg. Även Ns hund Puzzel fick gå till de sälla jaktmarkerna fast vad hon jagadevet jag inte eftersom hon mest gillade att bara rymma samt fejka kruppanfall.

Vilka länder besökte du?
Turkiet.

Vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?
Jag kommer äntligen att börja tjäna pengar efter att ha legat påstudentexistens i tre år – så pengar önskar jag, väldigt ytligt och bra. Jagefterlyser återigen romantik! En stabil jobbsituation som gör att jag kommeratt trivas med min nya yrkesroll.

Vilket datum från 2011 kommer du minnas, och varför?
16 juli: släktträff iPeräjävaara och Ns olycka.

19 augusti: N avled.

16 september: Ns begravning.

6 november: A avled.

2 december: As begravning

Vad var din största åstadkommelse?
Gick medvetet ner 20 kilo. I skrivande stund är minuskontot inte fullt likamycket men den bestämda känslan att lyckas trivdes jag mycket bra med och jagkommer att fortsätta mot delmål 2 ganska snart.

Vad var ditt största misslyckande?
Jag kan inte säga att jag känner att jag misslyckades på något sätt förra året.Snarare tror jag att jag blev en starkare person av alla sammanlagda händelseroch bedrifter under året.

Vems beteende förtjänade att firas?
Faktiskt alla vänner och bekanta som genuint har oroat sig för mig. Det harinte enbart varit de självklara som jag förväntat mig som på olika sätt harvisat sin omtanke.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Personer som känner mig så pass bra att jag hade förväntat mig mer empati,förståelse och villkorslös vänskap än vad jag fick, gjorde mig inte arg menbesviken.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Lite dansinträden, bensin och Cambridge.

Vad gjorde dig jätte, jätte, jätteexalterad?
Just nu kan jag inte komma på något speciellt som gjorde mig väldigt exalterad.Däremot var det väldigt skönt att få C-uppsatsen bortgjord och godkänd.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2011?

I början av juni solade jag på min balkong ochlyssnade på Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Undrade vad N skulle tycka om dendå det var han som fick mig att lyssna mer på Maggio efter att ha spelat hennes”17 år” för mig. Hann inte fråga honom. Hon spelade sedan på PDOL när han lågpå sjukhuset och jag har fortfarande svårt att höra henne utan att tänka påhonom. Vidare spelades Eva Cassidys version av ”Fields of Gold” på hansbegravning och även om jag hört den många gånger tidigare har den en annaninnebörd idag.

Bästa skivor 2011?
Kan inte komma att tänka på någon faktiskt. Kring första advent köpte jagVoiceBox julskiva och den lyssnade jag väldigt mycket i december.

Vad önskar du att du gjort mer av?
Då Ns bortgång verkligen tog mycket energi och kraft av mig så orkade jag intekänna glädjen i att vara ute och dansa längre, så jag åkte sällan på dans efterjuli. Av samma anledning var det inte så många fester heller. Nu i efterhand kännerjag att det var rätt val.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Kanske önskar jag att jag hade suttit mindre tid på Facebook och iställetstickat eller gjort något vettigt med händerna.

Hur firade du jul?
Med mamma, styvpappa och dennes föräldrar, lillasyster med pojkvän samt de tvåsyskonbarnshuliganerna.

Blev du kär under 2011?
Blev snöpligt ”dumpad” på självaste nyårsdagen efter tre månaders dejtande ochla det där med kärleken på hyllan efter det och fokuserade enbart på mig självett tag. Så, nej. Som vanligt.

Favorit-TV-program?
Trots att jag ser en del på tv verkar det inte som att jag följer någotslaviskt. Jag tycker samtliga matlagningsprogram är långtråkiga och ger migingenting alls. Dokusåpor med bönder, ensamma mammor och hollywoodfruar gör migseriöst dum i huvudet. Trots att det är ett musikbaserat program följde jaginte ”Så mycket bättre” heller. Däremot blev det en del ”Biggest Loser” och”House”-repriser. Det verkar som att jag ”hör” tv samtidigt som jag surfar.

Vilken var den bästa boken du läste?
I Turkiet läste jag David Nicholls ”En dag” som senare kom på bio. Med tanke påatt N just hade dött var boken lite väl för nära inpå min egen verklighet motslutet och trots att jag tyckte att boken var bra förlorade den då sin charm. Jagpåbörjade även ”Svärdet och spiran” av Ken Follett som fick epitetet ”katedralporr”,men är inte avslutad än. På julafton fick jag självbiografin ”Kee Marcello –rockstjärnan som Gud glömde”. Jag kunde inte slita mig från den och sträcklästeden under åtta timmar. Från min vän Anna i Italien fick jag ”The Secret” avRhonda Byrne hemskickad och den ska läsas inom kort.

Bästa filmen?
Jag och Kristin beblandade oss bland leggings, oversize-tröjor, foundation ochplattångat hår och såg ”Breaking dawn”. Då jag läst alla böcker i den serienkändes det kanske mer som ett måste, men filmen var nog den bästa hittills iserien. Men den lär nog inte vinna många Oscars direkt. Fördelen är nog attnumera elvaåriga systerdottern kommer vara sex- och graviditetsavskräckt förett tag framöver.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Var på dans i Piteå natten till min födelsedag och åt sedan skräpmat med minvän Camilla på BigBoy. Resten av födelsedagen tillbringades hemma hos mamma.

Vad hade gjort ditt år mycket mer njutbart?

Mindre hjärtesorg och saknad, såklart. Menannars njöt jag ganska bra av min nya vikt, mitt sommarjobb på landstinget ochsemestern till Turkiet.

Hur skulle du beskriva din stil 2011?
För första gången på jagvetintehurbelsebubslänge så köpte jag en cardigan istorlek medium! Bara en sådan sak. Ekonomin har satt sina gränser men jag harglatt mig åt att vara tvungen att lägga bort vissa kläder då de helt enkeltvarit för stora. Stilmässigt har det inte hänt ett skit. H&M utblandat medlandstingskläder och fortsatt totalvägran av foppatofflor och numera ävenOnePiece. Bara för att.

Hur höll du dig från att bli galen?

För jag vet att jag inte kommer lyckas meddet.

Vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?

Mediadrevet kring Carema är svårt attundkomma. I min lilla politikföraktande hjärna har jag bara svårt att få ihopekonomiska intressen (á la tjäna pengar) och vård (kostar mest bara pengar)utan att stackarna i mitten blir de som får ta skiten för det.

Vem saknade du?

Det var lite konstigt att vara hemma hos mammaoch katterna var borta. Ibland hör jag Bengan från övervåningen, trots att hansnuvarande övervåning borde vara något högre upp i atmosfären. Förutom de merandliga vännerna tycker jag att många har tillkommit under 2011.

Vem var den bästa nya personen du träffade?

Anna, som började i klassen efter ha tagit uppsina studier igen, och vi både cambrigdade och skrev uppsats tillsammans. Detfungerade så fantastiskt bra och det är roligt att känna att man faktiskt kansakna någon även om man träffas fem dagar i veckan. Malin, också en ny tjej iklassen, sjukt skön zumbainstruktör med huvudet på rätt ställe. Underpraktikveckorna på både hälsocentralen och inom psykiatrin fanns många finelifinamänniskor med vettet på varierande ställen. My kind of people!

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2011.
Kommer du ihåg Pigge Kott i Bamse – han som var så tjurig och skulle ”kan själv”:aallt så han stretade på tills piggarna stod rakt ut och stack tjejen han villepussas med? Då blev han så ledsen och började gråta. Tårarna landade påpiggarna (och jag undrar fortfarande hur han liksom grät bakom sin egen rygg såatt de piggarna också träffades) så att de mjuknade och han blev hångelvänligigen. Nåja… jag lärde mig att jag faktiskt kan må bra av att be om hjälp,särskilt när jag för första gången kände att jag inte orkade vara ensam. Menockså har jag nog varit starkare än vad jag tidigare har trott. ”This too shallpass” har blivit ett mantra.

Jobb

2011-12-21T14:16:00.002+01:00

Under förmiddagen var jag på en informell anställningsintervju - och blev erbjuden att skriva avtal redan idag, med egna önskemål angående startdatum beviljade. Sämre start på dagen kunde jag definitivt ha fått! Trots detta bad jag om betänketid och det är inte för att verka dryg eller så. I nuläget inväntar jag svar från tre tjänster inom det egna landstinget och två från andra landsting. De flesta är heltidstjänster och vissa är tillsvidare. Även om det är ett drömscenario som man inte borde önska om skulle det åtminstone vara skönt att ha åtminstone två av dessa som alternativ då anställningstryggheten inte går att garantera efter augusti. Visserligen hinner jag alltid söka jobb under tiden jag jobbar och har större möjlighet att få annat då jag redan har fått lite erfarenhet, men det skadar inte att skapa de bästa förutsättningarna för sig själv redan nu.

Promillechristmas

2011-12-21T00:07:00.001+01:00

Och när jag ändå är inne på moralstigen så skulle jag önska att fler ville ha en vit jul. Inte i snöns bemärkelse enbart. Förmodligen har det att göra med att det aldrig har funnits alkohol med i julfirandet i min släkt någonsin, eller att min farfars alkoholproblem förkortade hans liv betänkligt, trots att jag inte var speciellt medveten om det. Överhuvudtaget har jag svårt att få ihop att jul och alkohol hör samman på något sätt alls. Många år har vännerna frågat om man ska ut juldagen eller annandagen. Att jag den enda gången jag följde med ut söp mig själv under bordet var inte lika avskräckande exempel som det kanske borde ha varit, men jag känner helt enkelt inte för att supa under julhelgen. Så är det bara.

Tankar om hjulen

2011-12-19T21:00:00.001+01:00

Jag är lite av en parkeringsfascist då jag blir otroligt irriterad på folk som inte kan parkera ordentligt! Nu vet jag inte om just landstingets parkeringar är mer drabbade av inkompetent parkeringsfolk eller om jag ska vara otroligt antigenusaktig och hävda att kvinnor inte kan parkera, då vården som känt är ganska kvinnodominerad. Kan man inte parkera ordentligt (läs: ha koll på bilens omfång) borde det vara LAG att man inte får köra en bil större än VW Polo. Folk med nya bilar kan ställa ett hjul i varje ruta för att säkerställa att ingen ska kunna parkera så nära att de kan slå upp dörren i deras nya fIIna bil. Är man så analt rädd för att ens bil ska komma till skada kanske det skulle vara bäst att inte ha en sådan ny bil så att man ändå vågar köra den, då det trots allt är det den är till för. Imorse var just inget undantag då jag hade lite bråttom och parkeringen var överfull. Två parkeringsfickor fanns kvar, den ena trängre än den andra, då bilförarna i rutorna bredvid inte hade lyckats träffa av sina rutor till fullo eller parkerat snett. Efter att ha krånglat in min bil i rutan känner jag ytterst lite sympati för den person till höger om mig som kommer få lite problem att ta sig in till förarplatsen då utrymmet blivit ganska litet. Kan man inte parkera ordentligt får man se till att vara jävligt smal, helt enkelt!

Tankar om julen

2011-12-19T20:49:00.000+01:00

Sjukt ojuligt!

Julen föder mycket. Tydligen Jesusbarn för de som tror det, köpstress, matlagningsstress, städstress all annan möjlig stress och hos många ångest och övergivenhet. Även irritation. Hos mig i en väldigt ytlig form då jag kan tycka att så många julbelysningar är så hugeligt fula! För mig är julen en högtid i en varm nyans och som gammeldags soon-to-be-nucka förstår jag därför inte varför folk envisas med julbelysningar i kalla LED-färger. Det bara skär i ögonen och förmedlar ingen christmas-feeeeling överhuvudtaget! För att inte tala om belysningar i olika färger. Det var mest troligt inte snyggare på 80-talet och det har liksom inte grott in sig sedan dess heller. Och inte heller för att tala om lysande ren-helveten som ska placeras ut på gården och annat tjafs. Nä, tacka vet jag... sämre utbud av julbelysningar!

Dyspepsisk

2011-12-11T22:37:00.001+01:00

Har gått och dragit på mig lite magkatarr. Egentligen är det perfekt tajming inför jul eftersom jag inte klarar av att äta så mycket. Däremot är det lite jobbigt att inte kunna sova för att allt från halsen och neråt är i lite olag. Men, jag är inte förvånad och inte så bestört över detta. This too shall pass. Har försökt varva ner lite i helgen genom att bo hemma hos mamma några dagar. Sedan en vecka har jag även katten utleasad dit då min mor lider av kattabstinens eftersom hon för första gången sedan 1983 är utan inneboende hårboll. Självklart kunde jag inte stanna av helt och hållet utan åkte norrut och överraskade min andra familj genom att dyka upp på Kårelyftet där yngste dottern, samt min styvbror och flickvän, deltog. Plumsade sedan en stund i djupsnön på kyrkogården för att tända ett gäng ljus. Då det var klibbsnö kunde jag inte låta bli att göra några snöbollar och lägga framför korset vid lyktorna. En middag senare hos andrefamiljen hamnade jag, mamman, de två döttrarna och en tjejkompis till min guddotter i värsta tjejsamtalet. Tårar rann och det kändes så bra att sitta och prata om sådant som tjejerna nog kan tycka är väldigt jobbigt att yppa i vanliga fall. Pappan gick ut och skottade snö. Den ena nödvändigheten behöver inte utesluta den andra, helt enkelt.

Man eller mus?

2011-12-09T14:01:00.001+01:00

I all vetenskaplig anda har jag gjort testet via Facebook angående vilken fiktiv figur man är. Resultat: Klas Klättermus! What the hell?!

"Klas Klättermus är glädjespridaren som gärna spelar gitarr och sjunger. Han är moralisk och räknar med sina vänner i vått och torrt. Äter palsternackor och går inte av för hackor."

Enligt testet är en tvilling till Klas ingen mindre än Homer Simpson. Jag kräver EVIDENS!

Stay or go

2011-12-06T17:23:00.001+01:00

En väns mamma sa orden "det viktigaste är att visa att du inte drar dig undan" när någon har fått ett tråkigt besked. Ack så sant! Det är inte lätt att veta vad man ska säga till någon som just blivit arbetslös, eller någon vars barn har fått en allvarlig sjukdom eller förlorat en älskad nära. Och kräver vi egentligen av varandra att vi ska veta vad vi ska säga? Förmodligen inte. Det har varit förvånande och glädjande att märka vilka som inte har dragit sig undan, vilka som på olika sätt har hört av sig med ett uppmuntrande ord eller bara undrar hur jag mår. Sådana som ändå inte känner mig så väl men ändå tar sig tid att bry sig om, utan att kräva att jag ska motleverera. Många har förstått att orken och lusten till "mitt gamla liv" är på sparlåga. Och för tillfället måste jag nog tillåta det vara så, för min egen skull. Vissa verkar förstå det och stöttar mig. Det ska jag verkligen försöka komma ihåg och återgälda om det framöver skulle behövas.

Måndagen efter

2011-12-05T22:57:00.001+01:00

En ganska tung dag har det varit. Har suttit och läst gamla MSN-konversationer mellan mig och A och nu minns och känner jag hur och varför han berörde mig som han gjorde och varför hans död känns svår att acceptera.

Förutom begravningen har helgen varit känslofylld och stärkande då jag fått träffa så många fina människor jag inte sett på alldeles för länge. Ett första stopp var på min gamla arbetsplats där många bekanta ansikten blev lätt förvånade över mitt besök. Trots att många inte var på plats tog det ändå närmare två timmar att bara gå ett varv runt i lokalen.

Väl i kyrkan kände jag bara igen ett enda ansikte, en av As bästa vänner. Många kollegor till honom var där och deras minneskrans var prydd med LLT:s senaste vintertabell - det fick mig att le. Likaså det blomsterarrangemang som hade en välanvänd mobiltelefon bland blommorna, som symbol för någon han haft många långa fnissiga samtal med.

Sedan tillbringades största delen av helgen med min barndomsvän och två av hennes tre barn. Att bara kunna vara, utan att göra någonting speciellt med någon speciell. Det är ovärderligt! Träffade också en före detta kollega över en pratsam kopp kaffe och där hade jag kunnat stanna hur länge som helst då våra tre års frånvaro från varandra har genererat alltför många samtalsämnen och livsfunderingar.

Kyrkogården var väldigt stor. Jag ville tända ett ljus på As grav innan jag åkte men bara att hitta rätt ställe tog nästan fyrtiofem minuter. Det är en något mystisk känsla att stryka omkring på en kyrkogård med ficklampa, som en inbrottstjuv utomhus. Hittade till slut rätt och kunde se mobiltelefonen bland blommorna. Busstabellen var blöt av allt regn. Så bisarrt att han är borta.

Jag hann med fyra besök till. Ett till ytterligare en barndomsvän. Där fick jag båda hennes döttrar att bete sig atypiskt då de båda verkade trivas att sitta i en främlings (läs: mitt) knä. Den ena var visserligen trotsig och den andra febersjuk. Eller så blev vi helt enkelt schwaijnigt tajta under de två timmar jag var där. Vägen hemåt tände jag ljus på Ns grav, tittade in hos min extrafamilj på Djupviken, gosade med hårig lapphund och allra sist blev jag halverst uppäten av en studsig chiahuahua och behårad av Terroristen i Skuthamn. En fylld helg, men också uttömmande. Såhär dagen efter känner jag mig så ledsen och tom på alla möjliga sätt och har svårt att finna energi till mycket alls. Men... det vänder väl.

Ett till farväl

2011-12-05T14:43:00.001+01:00

Det var hjärtskärande att se alla unga killar som A kommit i kontakt med som innebandyspelare och tränare. Hårda, sammanbitna killar som till varje pris ville undvika att gråta samtidigt som tårarna steg i ögonen och ansiktsfärgen ändrades. Någon gång berättade A hur berörd han brukade bli av Peter Jöbacks "Jag kommer hem igen till jul". Innan sista klockringningen spelade organisten "Ave Maria" och hjärtat snörpte ihop sig ordentligt. Hörde As mamma säga att det var en tröst att veta att han inte behövde ha ont längre. Hoppas så att du får vila i frid och roa himlen med din totalt sanslösa humor, A <3.

Dumt

2011-11-29T23:27:00.001+01:00

Jag har en något sjuklig dragning till halväckliga saker - särskilt sådana grejer man kan klämma på, som går sönder och det kommer ut gisch ur. Exempelvis pormaskar, finnar, infekterade nagelband. Och så har jag en annan sak jag inte kan låta bli: skavsårsblåsor. I söndags promenerade jag i två vändor - först in till stan och tillbaka på skyltsöndagen, sedan broarna runt på kvällen. Totalt ungefär 12 km förvandlade min vänstra fotsula till något bomullsaktigt och ömmande. Men sedär! En blåsa på undersidan av foten, mellan stor- och pektån. Den skulle bara punkteras för det gjorde ju ont att gå. Men... jag blev tvungen att göra ett stort jack för att vätskan skulle rinna ut och hej och hå så blev det ju ett stort sår mellan tårna istället. Smart Sarah... smart.

Skyltar igen

2011-11-25T01:14:00.001+01:00

Med min goda organisation lär det kanske inte dröja så länge innan jag har racklat bort min sjuksköterskeskylt och nu (snart) när man ändå tagit examen känns det ju synd att inte visa att man faktiskt är syrra på riktigt. På Skyltmax finns ytterligare namnskyltar som jag ska beställa efter, bara för säkerhets skull och för att de blir gratis bara för att jag skriver om dem här. Med tanke på hur många Jehovasianer som har knackat på hos mig på sistone (de borde ju ha förstått för länge sedan att jag är ett hopplöst fall på alla sätt och vis) borde man kanske beställa efter en "inga dörrknackare"-dörrskylt.

Kvalitetstid

2011-11-25T00:21:00.001+01:00

Begreppet kvalitetstid är något jag inte gillar. Jag tror att jag hörde det första gången när jag åkte som au pair till USA 1998 och man pratade om kvalitetstid mellan barn och deras föräldrar. Nu används det lite nu och då. Och jag förstår inte varför. Vad har man för tid annars? Det låter som att man planerar in en timme "kvalitetstid" mellan kl 19-20 därför mellan 16-17 är det middag och det är inte kvalitet? Och hur påbörjar man kvalitetstiden? "Nej, NU ska vi avbryta det här vi gör just nu och istället övergå till kvalitet...". Däremot kanske man kan anse i efterhand att man haft stunder som varit lite extra bra av någon speciell anledning, men jag har lite svårt att köpa att man ska planera in sådant i förväg. Nåja. Bara en tanke sådär.

Livsregler

2011-11-23T00:10:00.001+01:00

Har funderat en del på mina livsregler som jag genom olika situationer har kommit fram till kan vara bra stolpar att hålla i när det stormar omkring en.

Om du inte själv kan hålla käften, förvänta dig inte det av någon annan heller.

Om du är missnöjd över något men inte gör något åt det för att förändra situationen - då har du även förverkat rätten att gnälla.

Ställ inte krav på andra som du inte kan leva upp till själv.

Har du några förslag på andra bra stolpar som hjälper dig?

Omtanke

2011-11-16T22:48:00.001+01:00

Omtanke kan vara så värmande. Tack, Trollmamma!

Jobb

2011-11-16T22:28:00.001+01:00

Den 20 januari kl 13:00 tar den slut!

Snart åker den på

Studietiden. Jag undrar fortfarande hur snabbt tre år faktiskt kan gå? Nu börjar det alltså vara dags att lägga ut jobbkrokarna och som ensamstående kattägare har jag egentligen inga begränsningar förutom min brist på yrkeserfarenhet och i vissa fall fantasi. Jag kan välja att bo kvar men då mest troligt jobba med något som jag kanske inte helst vill, inte till en början. Jag skulle kunna chansa och hoppas att jag får timvikariera till den grad att jag håller mig flytande ekonomiskt. Men det är skört i nedskärningsvästerbottenslänslandsting. Och jag har inte råd att chansa. Norge finns alltid som ett alternativ, men dit vill jag åka först när jag är lite varm i kläderna åtminstone så att man känner sig någorlunda trygg i arbetsuppgifterna även om patienterna och personalen pratar roligt och hurtigt. Så! Nu blir det CV-dags!

Förlorade vänner

2011-11-10T02:23:00.001+01:00

Detta år har varit Döden och Eländets år och ibland funderar jag om det någonsin kommer ta slut? Före detta svågerns far gick bort, sedan omkom hans kusin i en arbetsplatsolycka, morbror kämpar mot prostatacancer, min vän N lämnade oss så otroligt onödigt, i lördags somnade A in efter en cancerkamp och så sent som igår dog min barndomsväns svärmor väldigt snabbt och oväntat. Samma barndomsväns mormor kämpar just nu mot cancer. Att möta död och elände inom jobbets ramar är en sak. Där är det liksom inte oväntat. Det ska det kanske inte vara i privatlivet heller men ändå har jag varit mycket förskonad mot det i mitt liv. Därför är jag så obekant med mina egna reaktioner. Jag känner mig inte deprimerad men jag är låg - som jag har skrivit tidigare har jag en lägre högstanivå än vad jag är van vid. Jag har dåligt tålamod med allt och alla. Ibland är det stärkande att få stötta andra, men ofta känner jag också att jag får bära andras bördor men få är villiga att hjälpa mig med mina. Ibland vill jag inte eller orkar inte svara om någon ringer eller vill träffas. Jag orkar inte heller vara den som aktivt tar kontakt med folk för att jag känner att jag inte har någonting att tillföra just nu - och definitivt inte tillföra det jag tror att många förväntar sig av mig. Och det är få som förstår vad jag själv känner att jag har förlorat.

N var en av mina närmaste vänner. Vi pratade inte speciellt mycket existentiella frågor eller flummiga saker överlag, men det fanns en öppenhet mellan oss som jag inte har delat med alltför många tidigare. Jag hade inga ambitioner, förhoppningar eller önskningar om att det skulle vara något mer än bara vänskap mellan oss - dock är det flera som inte litar på mig när jag säger det. Och jag känner det än idag: det är vännen N som jag saknar, inte någon potentiell roll han hade kunnat ha.

A var en person som berörde mig snabbt med sin otroliga, underfundiga humor. Att säga att vi stod nära varandra idag, skulle vara att överdriva stort. Nu hade han familj och vår kontakt blev mer sporadisk när jag flyttade söderut. När jag bodde i Luleå och vi umgicks var han en person jag tänkte på med mycket värme och många timmar spenderades på MSN och via sms med många asgarv som följd av konversationerna vi hade. Han var inte heller något pojkvänsmaterial för mig - jag var snarare en förebrående storasyster som skjutsade honom för att köpa penséer till sin balkong och som han skickade icke T9-korrigerade sms i fyllan till. Jag gick igenom min stationära dator och hittade en mapp med drygt 50 dokument som jag sparat från våra konversationer, bara för att de var så roliga och minnesvärda. Det sista han skrev till mig var i maj i år: "tack för att jag fick skriva av mig", sedan skrev vi "sköt om dig" till varandra.

Jo, det känns. Och det gör ont.

28 år

2011-11-06T23:06:00.003+01:00

... är alldeles för tidigt för att dö! Och jag visste inte ens att du var sjuk. Du var helt klart en av de roligaste människor jag någonsin lärt känna. Vila i frid, A, min lille busschaufför!

Seven pounds

2011-10-31T23:00:00.001+01:00

Lördag kännetecknades av mycket sång på grund av stundande konsert på söndagen, hockeytittning... och sedan var orken slut. Egentligen var det gnusstillfälle på kvällen men jag ratade det till förmån för slötittande på film. Valet föll på "Seven pounds" med Will Smith och jag hade bara vaga minnen av att någon har pratat väl om den filmen tidigare. Mitt i filmen kom jag ihåg vem: N. Låten "Feeling good" med Muse slängde mig bakåt i tiden till alla timmar i Ns vardagsrum där den låten spelades många gånger - både liveversion via YouTube och skivans version. Mina rinnande tårar sånär förstörde plyschkudden jag låg på. Ibland blir det så verkligt, nära och ännu mer ofattbart.

Lite gnäll

2011-10-26T16:27:00.002+02:00

Jag är frisk. På så sätt är jag lyckligt lottad. Runtomkring mig är många sjuka, vissa pratar om det på ett sätt som gör att jagoroar mig att sjukdomen har tagit över hela deras personlighet, andra pratarinte om det alls vilket också kan oroa mig för att de kanske inte klarar av attprata om det och då mår dåligt över det. Med detta som perspektiv känns detdärför löjligt att klaga över småkrämpor som jag själv har. Tidigt förra veckanfick jag ryggskott av okänd anledning och det håller fortfarande i sig. Jag kaninte vända mig i sängen om nätterna utan att det hugger till och även om detkanske är en bra sak, är musklerna så spända i ländryggen att jag inte ens kanfå ryggen att knaka till. Jag har tidigare haft samma problem totalt tre gångeri mitt liv och samtliga gånger har motion och rörelse underlättat. Igår kvällvar ett undantag, då jag fick ondare efter en promenad i tämligen lugnt tempo.I morse tog jag mig inte ur sängen. Nu känns ryggen något bättre efter att havilat en hel dag men jag känner mig inte läcker när jag haltar omkring som en90plussare som ibland önskar att hon var en huvudfoting.

Blog-award

2011-10-26T00:21:00.001+02:00

Har fått en blog-award av min stora lillkusin Bea som bor alldeles för långt bort jämt. Tydligen ska jag svara på standardfrågorna, sedan hitta på en bonusfråga som fem andra olyckligt lottade ska svara på när de för awarden vidare.

Varför började du blogga?

Jag minns faktiskt inte. Det var en nätkompis som berättade för mig vad blogg var för något, för jag hade ingen aning 2003. Till en början försökte jag nog vara rätt underfundig och tänkte igenom orden innan de publicerades. Riktigt den standarden har jag inte numera och därför känner jag åtminstone själv att min blogg har blivit tråkigare de senaste åren.

Vilka bloggar följer du?

Många vänners, många för mig okända människors, en del klasskompisar och musikvänner. Jag följer ingen som figurerar i aftonskvallret.

Favoritfärg?

Tidigare har jag hävdat att jag gillar alla färger som inte avslöjar hur mycket jag svettas. Alltså: svart. Helst inte urtvättad svart men då svart inte är svart så länge blir det oftast den varianten ändå. Jag får helt enkelt se till att inte svettas.

Favoritfilm?

The Notebook är en film som ofta kan få mig att gråta, även om just det inte tillhör någon direkt favoritsysselsättning egentligen.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Det är kanske lättare att räkna upp länder jag inte har någon större lust till att besöka. Egypten är ett sådant. Indien lockar inte heller. Men Kuba skulle vara speciellt. Vet inte varför och jag vet inte om det är sol, salsa, mojitos eller kubaner som lockar mer? Kroatien. Nya Zealand har lockat länge. Sedan skulle jag nog gärna se mer av Norge och Italien. Västkusten av USA och kanske också mer tid i själva New York. Två futtiga dagar som jag har varit där känns inte tillräckliga för att få en bra blick över hur stan egentligen är.

Hur skulle din favoritdag se ut just nu?

Sovmorgon. God frukost. Sväng på stan och fika med finaste vännerna, titta på glada människor. Obegränsat med pengar så att lite shopping skulle vara tillåtet även för mig. Sedan middag som jag inte behöver tillaga själv. Myskväll med folk jag tycker om. Gärna någon bra konsert eller musikupplevelse (dit räknas inte Idol på tv). Inte så mycket svårare eller mer komplicerat än så.

Min bonusfråga till er andra: om människor skulle få använda ETT enda ord för att beskriva dig med efter din bortgång - vilket skulle du vilja att det var?

Och de andra blir: underbara Anna, sötproppen Bea, min fina guddotter Moa, tigermamman Anna och den absolut galnaste och roligaste bloggerskan jag inte känner men känner till: Blommaland.

Lämnar dig aldrig

2011-10-17T22:00:00.000+02:00

Drömde att jag var med N på semester. N drabbades hela tiden av hjärtstopp och jag var tvungen att hålla mig i närheten av honom för att kunna "sätta igång" honom om det hände. Bland annat befann vi oss på två båtar och N skulle stanna kvar på den ena båten men jag tvingade honom att följa med mig istället. För en gångs skull protesterade han inte heller. Sedan befann vi oss på fastlandet och läget blev snabbt allvarligt. Ambulanshelikoptern kom men innan vi skulle åka sa jag till min pappa att jag bara skulle ta en snabb dusch och hämta mina saker, så skulle jag åka med. När jag kom ut till helikoptern sa min pappa att N har dött under tiden jag var borta men det visar sig vara fel, men han är i väldigt dåligt skick. Han ligger på båren och jag böjer mig över honom, får ögonkontakt och säger "jag lämnar dig aldrig". Han ler lättat tillbaka. Sedan vaknar jag.

Sista vilan

2011-10-13T23:30:00.000+02:00

Äntligen har du fått din sista viloplats. Sov så gott, älskade N.

Jag - gudmor!

2011-10-13T23:18:00.002+02:00

Jag blev så rörd, rörd till tårar! Ns öde har berört så många, även personer som inte kände honom så väl. En av mina närmaste vänner i Piteå pratade med sina döttrar om vilka de skulle vilja ha som gudföräldrar om något (Gud förbjude) skulle hända henne eller deras pappa. Den äldsta dottern ville ha mig som sin gudmor. Jag grät. Och tackade givetvis ja!

Hon är dessutom redan 20, har det bättre ekonomiskt ställt än vad jag själv har och har alltid känts som en yngre kopia av mig själv...

Inga pengar

2011-10-11T22:46:00.002+02:00

Att vara utan pengar har sina fördelar. Man kan inte klanta sig hur mycket som helst. Politiker verkar vara överlag vara ekonomiska klantar. Och lika förvånade blir de varje gång de blir påkomna och spelar dumma samtidigt som motsatta partitöntar givetvis ska hävda att de kräver avgång för detta oacceptaaabla beteeeende... och några månader senare åker de själva fast för samma sak. Visst har jag nämnt tidigare att jag verkligen inte gillar politik? Jag tror inte jag gillar politiker heller, bara överlag sådär.

Bit ihop!

2011-10-05T22:39:00.000+02:00

Alltsedan sommaren har jag haft kännbara problem med tandgnissel när jag egentligen borde sova som bäst. Det leder ofta till träningsvärk i käkarna och en djupt sittande huvudvärk som gör att jag, som inte är van värk, blir helt slut. När jag blir slut blir jag orkeslös och låg och kan nog sova hur mycket som helst. Med mer huvudvärk som följd. Har fått föreslaget att skaffa bettskena men då jag vet att de kostar SKRUTTmycket i inköp så vägrar jag prompt. Till slut kommer jag inte ha så många tänder kvar att gnissla så då kommer mitt liv visserligen vara tandlöst men värkfritt?

Ok-stämpel

2011-10-03T22:56:00.002+02:00

Nu är ju inte allt elände ändå... Idag hade jag mittbedömningssamtal med min handledare på hälsocentralen och min lärare. Det fanns inga planer i världen på att jag skulle få underkänt i alla fall, så de goda nyheterna nöjer jag mig glatt med - även om de inte känns förvånande. Nu är jag inne på min tredje veckas praktik och det har helt klart varit den praktik där jag har känt mig mest kompetent och självgående. Visserligen vore annat konstigt med tanke på att jag är inne på sista terminen på utbildningen nu, men så snart man hamnar i "praktikantrollen" är det så lätt att man blir ett prao:ande litet mähä som bara hakar på ibland och i värsta fall skadar utrustningen, sig själv eller patienterna. Värre än den sämsta lokala ICA-reklam man kan tänka sig, helt enkelt.

Fredag on and on

2011-10-02T22:03:00.001+02:00

Allt går vidare. Det är fredag jämt, tycker jag. Fredagar är bara förknippade med N numera. Olyckan, döden och begravningen... fredag. Även om jag tycker att jag faktiskt hanterar det bra, så känner jag att det kostar på. Det är lite som vid utmattningen jag hade 2005. Min nuvarande nivå är en bra bit under min normala glädjenivå och oavsett om jag ibland har roligt är jag mentalt dämpad. Det är inte alltid det märks utåt, men det känns inåt. Att vara glad, att försöka vara "jag" tar energi av mig. Det låter som att jag kanske förställer mig men det gör jag inte. Istället för ett långlopp blir det ett 100-meterslopp i att "vara jag". Sedan tar det slut och jag hamnar flåsandes i journalistfållan och får frågan "hur känns det?" och ger ett standardsvar. För ibland vet jag inte vad jag ska säga, för jag vet inte vad jag egentligen känner. Känslorna är så ambivalenta, spretande och olika från dag till dag. Men styrkan finns där. Liksom glädjen över dem jag har i mitt liv, över det jag har och har haft förmånen att ha.

Mitt tal till N

2011-09-21T21:39:00.006+02:00

Man antaralltid att det finns en ”nästa gång”. Och skulle man veta när sista gången varsom man träffade någon skulle livet nog inte bestå av så mycket annat än enlång, utdragen, smärtsam separationsångest.

Av allasom är här, är jag nog den som egentligen kände N sämst. Jag hann barakänna honom i drygt 2,5 år och därför känns det så konstigt och tomt att vetaatt jag inte kommer få känna honom bättre än så, och kanske ännu konstigare attjag nu tar till orda för att prata om honom.

Senaste gången jag träffade Nvar den 13 juli, hemma hos A och V. Han hade som vanligt bjudit in mig, mot A och Vs vetskapförmodligen, och sagt att han hade marinerat kött som jag också kunde få. Hankom fram och kramade mig och utbrast sen” Du luktar horhus!”. Han försökteförklara det sen att jag luktade gott, men mycket. Och så skrattade han. Enstund senare tyckte han att mina ögonfransar såg ovanligt långa ut. Bara någratimmar innan hade jag färgat både ögonbrynen och fransarna så jag ansåg mestatt de nog var ovanligt mörka, snarare. ”Jo, du ser lite ryss ut”, blev Nkommentar då. För så var det mellan oss. Han var ofta hyfsat verbalt klumpigmen någonstans var det alltid välment och det visste jag.

Jag är tidsoptimist. Det fick allakänna av i påskas då jag blivit, av N, bjuden på påskmiddag hos A ochV (ni börjar se ett mönster här, va?). A hade bedyrat att det absolutinte var någon tidsnöd så jag tog det lugnt och insåg först på plats att ALLAväntade på mig och hade gjort det ett bra tag. VAR HAR DU VAAARIT!?! hojtadeN lätt anklagande – och sen fick jag en N-kram och jag tror att hanoch alla andra förlät mig ganska snabbt när de äntligen fick börja äta.

N var den som jag alltid kundebjuda in mig hos och jag var alltid välkommen. Snacka skit, se tv och drickakaffe, gosa med Pixie och bli gos-attackerad av Terroristen (Prazzel). Oftafick jag visserligen koka kaffet själv men den självklarhet jag hade i hans hemvar så värmande. Han ställde upp för mig lika mycket som jag tror jag ställdeupp för honom. Hur många låtar vi har plöjt igenom på hans dator har jag ingenaning om. Biohögtalarna från Bureå gick varma och ändå verkade han någotförvånad över att Puzzel verkade höra så dåligt? I kön till Challenge på minfödelsedag fick han alla i kön att sjunga med i ”Shot through the heart andyou’re to blame – darling, you give love…” ”A BAD NAME!” innan han drog igång”Ja må hon leva” för min skull.

Det jag gläds mest åt idag är hurduktig han var, och hur ofta han sa till mig hur mycket han uppskattade mig.Jag har nu insett hur snål jag är med att visa uppskattning men då han gjordedet var det så lätt att göra det tillbaka. Därför är jag så glad och lättadidag att varken jag eller han hade något osagt mellan oss.

Senaste gången jag träffade honomvar han så glad. Han var ovanligt kramig och det sista han sa till mig var atthan tyckte K var så fin, och att ”jag håller nog på att bli kär ihenne”. Det värmer mig att tänka på. Han skulle snart få semester ochgolfsäsongen skulle få sin kulmen. Han var så glad över att han och Fövningskörde och att det gick så bra, både med själva körningen och över att fåbra far-och-dotter-stunder. Och E,första gången han visade Bessie Smith-klippet för mig, fick han tårar i ögonenoch sa att han saknade henne så mycket. Han var stolt över sina tjejer.

Vad jag har förstått hade inteN någon större tilltro till ett liv efter detta. Jag hoppas innerligt atthan för en gångs skull är glad att han hade fel. Jag började med att säga”senaste jag gången jag träffade N…”. Jag vill tro att jag kommer träffahonom igen och för en gångs skull kommer han att vara glad, för min skull, attjag kommer att ta lång tid på mig innan jag kommer dit. När jag väl gör det,förväntar jag mig att Puzzel fejkar sitt vanliga Bichon Frisé-kruppanfallsamtidigt som N ropar ”Men heeeeeej, fröken Lyxeeeeeell. Nu kom’västerbottningen, känn du!”.

Min Sopgubbe. Det är inte minnenaav dig - det är förlusten av alla framtida minnen som gör så ont. Jag älskardig. Jag saknar dig – och det kommer jag alltid att göra.

Farväl

2011-09-16T20:37:00.000+02:00

Så ljust men så mörkt. Så fattigt men så rikt. Så tungt men lättande. Vila i frid, min fine vän. Vi ses sen.

En av dina favoriter - en av mina icke-favoriter

2011-09-14T00:39:00.001+02:00

Ont

2011-09-13T23:45:00.005+02:00

Fick just se två videoklipp på dig från olyckskvällen. Ditt skratt ekar i mitt huvud och tårarna sprutar när jag inser att jag aldrig kommer att få höra det igen på riktigt. Jag kan inte låta bli att tänka alla "första/sista gången sedan..."-tankar. "Sista gången jag använde de här skorna hade inte olyckan hänt". "Sist jag körde den här gatan levde du fortfarande". "Det här är första gången jag besöker A utan att du kommer dit senare". ALLT påminner om dig. Ser jag en CocaCola Zero tänker jag bara på att det var den du tyckte var godast. Små vita hundar. Slöa köksknivar som du inte kunde förstå att folk inte slipade så att de faktiskt gick att skära med. Så snart jag ser en Audi längs vägen tittar jag på registreringsnumret för att se om det kanske är din bil. När jag besöker vänners sidor på Facebook ser jag ditt ansikte -för vi var båda vänner med flera personer. Jag går in på din profil men chattfunktionen säger att "N är inte tillgänglig". Och allt gör så ONT. Men ändå kan jag inte låta bli att le samtidigt som jag gråter när jag hör ditt garv.

Förlust och dåligt samvete

2011-09-09T00:53:00.003+02:00

Cissis första sommar 1998

Samma dag som N gick bort, blev även mammas 13-åriga katt Cissi hastigt sjuk och avlivades. Syrran ville inte att jag skulle få veta något om det just då så nyheten nådde mig först en vecka senare. För någon kväll sedan fick jag en ordentlig sväng av dåligt samvete att jag inte har sörjt Cissi någonting eftersom tankarna har varit så uppfyllda av att N inte finns kvar längre. Hon har ju ändå varit en liten och ack så tjurig familjemedlem sedan 1998 och är nog den enda katten jag känner till som uppfostrades till att snällt promenera till garaget för att bli avtorkad när det var mycket regn och slask ute.

Desiderata

2011-09-06T20:27:00.002+02:00

Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence.

As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons. Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story. Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit.

If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself. Enjoy your achievements as well as your plans. Keep interested in your own career, however humble; it is a real possession in the changing fortunes of time.

Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism. Be yourself. Especially do not feign affection. Neither be cynical about love, for in the face of all aridity and disenchantment, it is as perennial as the grass.

Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth. Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune. But do not distress yourself with dark imaginings. Many fears are born of fatigue and loneliness.

Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here. And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should.

Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul.

With all its sham, drudgery, and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.

Desiderata (svenska)

2011-09-06T20:22:00.002+02:00

Vandra lugnt i brådskan och larmet — minns vilken frid det kan finnas i tystnaden.

Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt, utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt; lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Undvik bullersamma och stridslystna människor, för sådana är en plåga för sinnet.

Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid att finnas någon som är bättre eller sämre än du. Gläds åt det du uppnått och de planer du gör upp.Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är. När lyckan skiftar är det ett beständigt värde.

Var försiktigt i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod. Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan: var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset.

Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själsstyrka, så den kan bli ditt värn vid en plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda.

Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv. Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här. Oavsett om det står klart för dig eller ej, betvivla ej att världsalltet är sådant som det borde vara.

Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med dig själv.

Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig.

Katastrof

2011-09-06T00:00:00.000+02:00

Idag började jag första dagen på utbildningen för sista gången. Katastrofmedicin. Viss skillnad mot katastrofal medicin, hoppas jag. Däremot kändes det lite väl jobbigt att gå igenom olyckor och tecken på skallskador just idag. Tankarna flöt till N direkt och allt sattes i relation till honom. En tanke som har slagit mig tidigare är just ljudet av ambulans snabbt på väg någonstans. Alla vi andra fortsätter våra liv precis som vanligt - för någon eller några andra kanske livet förändras för evigt just då. För att klassas som katastrofläge ska det vara en "allvarlig händelse där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta behovet och belastningen är så hög att normala kvalitetskrav trots adekvata åtgärder inte längre kan upprätthållas". Men att förlora någon kan ju kännas som en katastrof för den som förlorar. Ett känsla som aldrig har bra timing.

Ett ljus

2011-09-02T16:26:00.002+02:00

Fick äntligen tända ett ljus för dig igår. Det är flera som har gjort detsamma före mig och det kändes skönt att få sälla mig till den skaran nu. Idag har du fattats oss alla i två veckor. Jag är inte ensam i min sorg och nu när jag är hemma igen märker jag hur många människor du har sammanfört och hur många som blivit berörda av det som hände dig. Jag har varit orolig för att inte orka bära andra än mig själv i detta. Igår fick jag släppa den oron genom att känna att jag genom att försöka bära också blev buren. Den senaste veckan har jag också varit orolig över att jag har känt mig så känslolös. Jag har inte gråtit mycket men jag har tänkt på dig ofta. Igår fick jag lite utlopp för känslorna ändå. Jag har känt mig som en dålig vän som inte har reagerat så mycket den senaste veckan. Kanske klarar jag inte av det just nu? Eller är tacksamheten för det du tillförde mig så pass stor att den överskuggar sorgen just nu? Eller kan jag helt enkelt inte förstå att du faktiskt är borta?

.

2011-08-19T23:53:00.000+02:00

20:10. Du klarade det inte. Och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Din kamp ar över nu, mın fına van, men jag förstar ınte varför det var tvunget att vara du...

Hey hey, Alanya

2011-08-17T01:57:00.002+02:00

Sommarens höjdpunkt är här. Även om jag varit en del ledig under sommaren känns det ändå som jag mest har sovit när det allra finaste vädret har bebrunat den svenska befolkningen. Nu är det min tur! Just därför vägde min resväska in på mäktiga 19,9 kilo idag där 5 av dem mest troligt är solskyddsfaktor av kaliber 30. Och 20, utifall jag kommer känna mig modig om drygt en vecka. Hey Alanya, Royal Restaurant och Miami Beach!

16

2011-08-16T23:35:00.001+02:00

16:e. Att tiden kan gå så långsamt men så snabbt samtidigt. Att så mycket kan hända, förändras och på något sätt normaliseras så snabbt fastän tiden gått sakta. Vissa delar har varit hjärtskärande och förtvivlade, andra delar hjärtliga, så trygga och varma. Det har gett mig lite mer insikt om vilka människor jag vill ha i mitt liv och varför. Jag har försökt tillåta mig att vara svag och därmed märkt vilka som finns där för att stötta mig. De jag tidigare har trott jag kunnat lita på har inte gjort mig besviken och jag hoppas kunna stötta dem på samma sätt framöver om det någonsin skulle behövas.

Slutjobbat

2011-08-15T22:17:00.003+02:00

Sista natten på jobbet och jag är förvånad över hur snabbt den här sommaren var över. Månadsskiftet juni och juli tyckte jag att sommaren hade pågått länge och konstaterade nöjt att den största delen av sommaren var kvar. Sedan hände juli. Och då blev det augusti. Men jobbet har gått bra och det har varit skönt med lite mer rutin i huvudet än vad jag hade förra sommaren och kollegorna - både ordinarie och vikarier - har varit otroliga och roliga. Men jag ska inte förneka att det kommer bli skönt med två veckors total dekadens, soleksem och ingenting annat att göra än att bara existera.

Plötsligt händer det.

2011-08-10T01:17:00.004+02:00

18:59. Sms.

"N. har vaknat!"

Puzzel

2011-08-03T21:28:00.006+02:00

Hon fick bli 14 år gammal, drygt. Halvdöv, halvblind - när hon ville. Blev tvärhalt ibland när man promenerade med henne och hon vägrade prompt lyssna på mig. Cool hund, helt enkelt. R.I.P. lill-Stinko! Så synd att husse inte fick vara med dig...

Would you want me when I'm not myself?

2011-07-25T23:03:00.004+02:00

Det är frustrerande att inte känna igen sig själv. Okoncentrerad, svårt att sova gott, glömsk, repetitiv och allmänt hjärnslö. Det är inte jag! Lägg till en stor olust att vilja vara ensam om nätterna. Något jag aldrig förr haft problem med, som den singel-expert jag är. Men jag antar att jag är en liten tjej i själen just nu. En liten tjej som inte fixar att stötta lika mycket som folk kanske är vana och det krävs inte så mycket för att min själsliga energi ska ta slut. Jag är matt i kroppen, fysiskt men framförallt känslomässigt och det kanske är det som leder till något slags avtrubbning som gör att jag känner mig dum. Skrev till en vän i ett sms idag att det känns makabert att ändå kunna säga att Ns situation har lärt mig mycket, redan nu, och kommer nog förändra mitt sätt att vara. Att bli lite bättre.

Att se

2011-07-22T11:18:00.005+02:00

...någon man är van att käfta, dansa, äta och skratta med ligga helt stilla i en säng med trådar från huvudet, slangar från munnen, maskiner på var sida av sängen... det var jobbigt. Tårarna kom de första tio minuterna. Men sedan övergick det mer till en lyckokänsla att få pussa honom på kinden, säga till honom hur mycket han betyder för mig, att röra hans arm och hålla honom i handen, att få stå vid hans sida och prata med hans mamma och flickvän. Ögonen rörde sig under ögonlocken och under eftermiddagen sa personalen att han börjat reagera mer på vår närvaro. Personalen var helt gudomliga. Vilket bemötande! En läkare tog oss åt sidan och gick igenom röntgenbilderna med oss eftersom jag inte hade sett dem tidigare. Det var med en varm känsla i kroppen jag lämnade sjukhuset och åkte iväg på dans för att skingra tankarna. Vid paus tog min energi slut och första låten efter paus fick mig att börja gråta och jag fortsatte gråta länge. Men jag är så glad och tacksam att jag fick se honom, sövd med levande.

De senaste dagarnas tumult

2011-07-19T15:22:00.003+02:00

Aldrig förr har jag varit med om en liknande situation. Det inser jag nu hur tacksam jag är över det.

16 juli, kl. 06:29 får jag sms:
"Hej och förlåt ifall jag väcker dig, har du hört att N har varit med i en allvarlig olycka inatt... är riktigt dåligt med honom /U".

Vilka tankar som hinner snurra. Bilolycka? Vilka skador har han fått? Hur tusan gick det till? Vad innebär "riktigt dåligt"? Kommer han att överleva? Nej, inte kan N DÖ? Det är han för ung för... och han är ju min vän - mina vänner kan inte... får inte...

Cykelolycka, får jag höra. Mycket blod. Han var medvetslös hela vägen till Sunderbyn men hade reagerat vid smärtstimulering vilket innebär att det nog inte handlar om någon förlamning. Nedsövning och helikoptertransport till Umeå.

Av någon anledning vill jag bara få ett livstecken och skickar ett sms med "Jag älskar dig" till honom 08.30. Leveransmeddelande kommer direkt. Någonstans piper det alltså i hans mobil. Men jag vet inte om han kommer att överleva för att kunna läsa det.

Förvirring och förtvivlan. Får rapport att läkaren sagt "det ser inte bra ut"... Gråter.

Röntgen. Stor blödning i huvudet. Opereras. Kan ta 1 - 7 timmar innan operationen är klar. Den tar bara drygt en timme, får jag höra. Blödningen stoppad. De närmaste dagarna kommer vara extra kritiska då svullnaden kommer att öka och orsaka intrakraniellt tryck (ICP). Värst kan det vara tredje dagen efter olyckan. Man förväntar sig inte att trycket kommer att stiga så mycket då blödningen hade suttit på ett visst ställe, tydligen. Trycket får inte överstiga 20. Han är djupt nedsövd och måste ha respirator. Olika dränageslangar från huvudet. Försöker tänka igenom vad vi lärt oss om blödningar i huvudet. Blödningar i hjärnan - intracerebrala blödningar eller kring hjärnhinnorna - subduralblödning, epiduralblödning, arachnoidalblödning... allt snurrar och jag kommer inte ens ihåg i vilken ordning hinnorna ligger.

Jag går med mobilen i handen hela dagen. Eftersom jag befinner mig i Peräjävaara utanför Pajala är inte mottagningen den bästa överallt. Jag får rapporter från hans ex-fru samtidigt som A och U rapporterar från Ns bror. Läget är kritiskt. Men stabilt. Kritiskt är bättre än livshotande i alla fall. Stabilt är stabilt... men kan ju ändras snabbt. Vi har släktträff. 163 personer är där. 60 är norrmän och tydligen släkt sju generationer bakåt. Jag bryr mig knappt.

Lördag kväll kommer min reaktion och tårarna bara rinner där jag ligger i husvagnen och försöker att inte väcka min pappa som sover någon meter bort. Inser hur dålig jag är på att visa mina riktiga vänner hur mycket jag älskar dem och skickar sms till många. Loggar in på Facebook hela tiden för att läsa alla krya på dig-hälsningar på hans sida och för att på något sätt få fler detaljer.

Söndag är läget fortsatt stabilt och spänningen släpper något. ICP ligger kring 4. Är helt knäckt i bilen på vägen hem och sover den mesta tiden. Hans hundar bor hos A och jag vill gärna träffa dem men A är inte hemma. Genom skjutdörrarna på altanen ser jag hundarna studsa glatt och de vill komma ut till mig, men det går inte. Tidigare har jag alltid haft tillåtelse att gå in i Ns hus för att ta hundarna på promenad så jag har alltid vetat var extranyckeln finns. A säger att han har den och jag får en löjlig känsla av uteslutning - att jag inte får hjälpa till, trots att jag vill. Jag svänger ändå förbi Ns hus och hittar de två katterna på altanen och får i alla fall gosa med dem ett tag. Den ena katten vill gå in, men dörren är ju låst. Och husse är inte där. Det är en sådan bisarr känsla att vara där, trots att jag varit där utan att han varit hemma förr. Hans f.d. svåger och svägerska kommer förbi och vi skojar sjukt om att han minsann ska få sig den fulaste cykelhjälm som mänskligheten tidigare har beskådat när han kommer hem igen. Och stödhjul. Ser finalen i damfotbollen och det är skönt att tänka på något annat ett tag. Men så snart det är slut och jag ligger i min ensamhet kommer tankarna.

Det enda jag kräver är helt enkelt att han ska överleva. Jag kan inte föreställa mig något annat alternativ. Han som flera gånger varit min klippa... ska han bara försvinna?

Måndag. Vaknar med spänningshuvudvärk. Jag har drömt om N. Han kände inte igen mig och kom inte ihåg någonting om hur vi känner varandra och oavsett hur många gånger jag berättar vad jag heter, lägger han aldrig mitt namn på minnet. Jag ska jobba och jag oroar mig. Tänk om jag missar någon viktig uppdatering om hans hälsoläge? Vad gör jag om det blir försämrat? Precis det händer också... läget blir värre. ICP har ökat från 13 till 34. Fan! Ny röntgen. Ny blödning hittas. Medicin stoppar den.

Jag klarar inte av att somna. Spänningshuvudvärk och oro.

Tisdag. Hans mamma har meddelat att läget är stabilt nu. Hans ex-fru ringer. Han är djupare nedsövd nu. ICP har sjunkit till 10. Skönt. Senare ringer hans dotter till mig och berättar att alla drän från huvudet är borttagna. Tidigare har man vänt på honom när EEG har visat utslag och vilket alltid har gjort att ICP har stigit - nu kan man vända honom utan att ICP påverkas. Men han har fått lunginflammation och feber. Antibiotika och febernedsättande. Man misstänker aspirationspneumoni - att han kräkts och andats ner det i lungorna.

Jag pratar med hans mamma då jag vill komma ner till sjukhuset imorgon och hon har inget emot det - snarare tvärtom. Hon tycker det är skönt med sällskap, säger hon. Och jag tycker att det ska bli skönt att få se honom, att få hålla honom i handen ett tag. Han kommer inte märka att jag är där men det är nog också enda gången som jag kommer att kunna säga något utan att han ska käfta emot mig. Älskade vän...

När jag blir lite för tidsoptimistisk...

2011-07-05T19:18:00.005+02:00

... blir jag dummare än vanligt. Eller otänkt, snarare. En tisdag som innehållit enbart två timmars nattsömn, städning hela dagen i ohygglig värme, halterneck-bränna efter bara en halvtimmes kaffedrickande i solen gjorde att jag uteslöt den inplanerade dansen samma kväll. Givetvis ångrade jag mig 10 minuter efter att dansen hade börjat. Snabbt skulle jag iväg hem till lägenheten och i min iver backade jag in bilen i morsans blombänk - jag som brukar vara ganska duktig på att backa i vanliga fall. Jag hade fått frusen köttfärs av mamma och som skulle slängas in i frysen när jag kom hem till lägenheten. Över axeln hängde två väskor och i samma veva som jag skulle skaka av mig dem, får jag en slungeffekt på köttfärspåsen som köttar rakt in i min panna, mitt mellan ögonen. Bulan kom omedelbart som tjasket nådde mina öron. Bildbevis saknas.

Dagen efter blev det solbadning vid havet och stränga förhållningsorder till de tre barnen att de minsann skulle smörja in sig ordentligt. Det gjorde jag också, men missade en fläck på vänstra skulderbladet och en sträng ut på vänstra armen samt ovansidan av underarmarna. Hur det gick till vet jag inte, och snygg blev jag inte heller.

Bloggsemester

2011-07-05T19:01:00.005+02:00

... skulle man ju kunna tro har inletts. Egentligen är det inte så. Jag har lite skrivafasi, kan inte komma på roliga statusar att skriva på Facebook ens en gång. Min hjärna kanske inte fungerar så bra av att jobba natt. Men jag tycker att jag fungerar bra att arbeta natt - ända tills det är dags att sova på morgonen. Erfarna kollegor har tipsat om ögonbindlar och öronproppar och lydig som jag är har jag följt råden. Dock håller de inte ute allt i ens omgivning. För att ta några exempel:

Grannbarnen som tydligen har tyckt att jag var en rolig lektant som satt och ritade med dem på loftgången en eftermiddag och därmed prompt ska leka med mig dagligen och plingar på dörren tills katten blivit så skrämd att hon förverkat ett liv.
Grannen på nedre plan som inte verkar vara född med några tummar alls och måste ta ett mentalt halvår på sig att bygga en liten altan. Det har staplats, sorterats och staplats trallvirke från kl 07.15 på morgonen, högt funderats över hur det ska gå ihop att den DÄR brädan som är 3,70 lång ska kunna passa ihop med den DÄR som bara är 2,40. Ett tag undrade jag om han tänkte vattna den kortare brädan för att se om den skulle växa till sig, under högljudda tillrop. Några morgnar senare körde han hårt med fogsvansen för att fixa till kanterna men lugnade ner sig där vid 09.30 och jag kunde somna.
Innan jag drar iväg på kvällspass brukar jag försöka slumra någon timme innan jag ska iväg. En kväll var det givetvis MonsterTruck-show på grusplanen 200 meter bakom min balkong. Barnfattigdom och växthuseffektsdomedagsprofetior - my ass!

Men annars har jag sovit mycket gott... och bloggat väldigt sällan.

Fialottan

2011-06-13T02:25:00.004+02:00

Det skulle bli hiskeligt varmt under lördagen. Därför bestämde jag att jag skulle åka hem till Gags och ligga vid Ytterträsket hela dagen för att sedan åka tillbaka till stan på en kick-igång-fest för oss som ska vikariera på kirurgen/ortopeden i sommar. Eftersom jag var iväg och dansade i Gräsmyr kvällen innan kom jag inte i säng förrän vid fyratiden på morgonen men steg upp vid tio, släppte ut katten och tänkte göra mig klar för avfärd.

Istället för katten kommer en hund in i lägenheten. Hunden hade ett halsband där det framgick att hon hette Fialotta och ett mobilnummer som inte längre fungerade. I brist på annat fick hundstackaren synas med ett kattkoppel när jag tog henne runt kvarteret för att försöka höra om någon kände igen henne. Under tiden jag kontaktade Djurskyddet och polisen la sig Fialotta väldigt bekvämt på soffan och somnade. Samtidigt hade katten kommit hem och det förvånade mig att hon inte reagerade starkare än vad hon gjorde. Först fick hon vara instängd i badrummet en stund men senare spatserade hon bara förbi soffan med hunden, gick ut på balkongen och slocknade i skuggan.

När vi skulle ta promenad nummer två hade några grannar hört talas om rymlingen och de kände igen henne! De fick tag i förra ägaren som hänvisade till sin moster som nu hade hand om hunden. I samma veva ringde polisen och hade just fått en anmälan om en försvunnen hund och hade kopplat ihop den med min anmälan. En glad ägare och en glad hund kunde återförenas en halvtimme senare. Jag kände mig också glad och förundrad över hur snabbt det löste sig.

31. Valfri bild

2011-06-13T02:24:00.000+02:00

En sista, valfri bild. Kanske det har med de senaste dagarnas topikvärme att göra, men det får bli en bild av borgen i Alanya. Mörkret, värmen och inga måsten. Om 66 dagar är jag där igen.

Dagens nyhetstorka:

2011-06-12T19:25:00.001+02:00

"E-Type missar starten. Artisten tar privatjet till nya säsongens inspelning av "Så mycket bättre" - tvingas flyga till Boden".

Synd om E-Type? Snarare synd om Boden.

30. En höstbild

2011-06-11T23:01:00.000+02:00

Nere vid sjön i Ullbergsträsk, september 2005.

29. Nyaste bilden på mig själv

2011-06-10T23:01:00.001+02:00

Åtminstone den nyaste bilden på mig själv, tagen av mig själv.

28. Väder

2011-06-09T22:59:00.000+02:00

Alla pratar om det. Men ingen kan göra något åt det. Konstigt. Jag kan gilla livsglädjen när det är bra väder lika mycket som den godkända inomhusheten som kommer på sommaren och det spöregnar ute. Den bitande kylan på vintern, särskilt när solen behagar visa sig. Eller hur skönt det är att komma inomhus när man vindpinad har kämpat mot snöfallet. Eller som på bilden, när man obekymrat kan sitta och bara beskåda skådespelet ute på Medelhavet.

27. Tema "två"

2011-06-08T22:58:00.000+02:00

Tema "två" har varit svårare än jag trodde. Det är så lätt att man halkar in på tvåsamhet, att inte vara ensam, att ha någon vid sin sida. Kanske för att det är så normativt på något sätt och att jag därför är en avvikelse. Det har nämnts tidigare i denna blogg om hur jag finner det konstigt hur människor tappar bort det egna självet i en parrelation, eller när de blir föräldrar. Det liksom puttar bort en stor del av hur de var tidigare. Det kanske kan bero på en personlig utveckling som innebär att man inte längre är densamme, eller kan det kanske vara så att det gamla jaget ändå finns kvar, vill men tillåts inte ta plats? Vad vet jag? Därför försöker jag vara medveten om de stunder då jag trots att jag bara är själv, är extra fin, för att vara jag. Mitt tema "två" blir därför de två gånger som jag har varit extra uppklädd, uppsminkad med någon annans hjälp och fått känna mig lite extra speciell och fin. Det var på den enda balen jag någonsin har varit på, 2002, och på Sara och Johns bröllop 2009.

26. Detta skrattar jag alltid åt

2011-06-07T01:00:00.001+02:00

The Big Bang Theory är för mig tämligen nyupptäckt serie som jag förvånas över att jag har kunnat missa tidigare. Jag skulle nog aldrig fixa att se den utan undertexter då särskilt Sheldon pratar så snabbt på mumbjumbospråk som bara tråkteknologer kan hänga med i.

"I'm not crazy. My mom had me tested!"

25. I all hast

2011-06-06T22:56:00.008+02:00

... besökte jag för första gången i mitt liv en kattutställning i lördags. Egentligen var det inte för katternas skull, utan för ett par utvalda kattägare som jag inte har träffat på alltför länge. Ett suddigt kort på certifikatskissen Thomas hanns med och kaffesurr. Det blev en alltför kort stund, men bättre än ingenting innan jag var tvungen att hasta vidare på vigsel. Inte min egen. Turligt nog.

24. Dagens...

2011-06-06T22:56:00.007+02:00

...borde-projekt: garderoben. Jag har äntligen gått igenom mina liksäckar och bestämt vilka delar som ska stanna och vilka som ryker. Alltså, det är bara vanliga sopsäckar med mängder av kläder som jag inte använt på ett tag av olika anledningar. Roligt är att vissa nu passar i den vanliga garderoben igen. Roligt blir om resten av kläderna kan komma till nytta för någon annan. Mindre roligt är att försöka strukturera upp någon sorts ordning i garderoben. Det jag gjorde istället var bara att stödja upp en tomatplanta på balkongen. Med en pinne. Sen la jag mig och solade. Jobbig dag.

C-uppsatsen...

2011-06-02T20:59:00.004+02:00

... är godkänd.

Men vilket misslyckande till dag! Med tanke på 1 juni förra året anser jag att dagen ska strykas ur almanackan och bara plockas fram vid sjuklig önskan av självplågeri. Opponeringen som sådan var inte speciell. De åsikter opponenterna hade ansåg examinatorn var irrelevanta och kunde förbises. I hela uppsatsen hade examinatorn noterat enbart tre kommentarer angående meningar som bara ska utökas med några ord för tydlighetens skull. Däremot ansågs det saknas ett fåtal komponenter i diskussionen och värst av allt: förändringar som vi gjort i resultatet, efter handledarnas förslag, hade gjort att uppsatsen hade försämrats! Det fanns liksom inga ord på den besvikelse vi kände - att den "hjälp" vi hade fått, skulle vi till stor del ha klarat oss utan. Vi hade aldrig fått någon feedback kring saker som saknades och därmed inte fått någon chans att kräma ur det allra sista för att få till en bra uppsats som vi kan känna oss stolta över. Efter vår opponering fick vi dessutom i fjärdehand höra skitsnack som uttalats kring vår uppsats och det spädde inte på någon positiv känsla direkt.

Till lunch skulle vi köpa mat på skolan och salladsbaren var i det närmaste länsad så det blev en ganska ynklig ursäkt till "matig sallad" till lunch. Ett snack med examinatorerna efter dagens slut förstärkte känslorna av orättvisa men innebar ingen förändring som helhet förutom att we got fukked, så att säga. När jag kom hem bestämde laptopen sig för en systemåterställning varpå jag tog en välbehövlig halvtimme under täcket innan jag trots dåligt humör begav mig till klassmiddag på Allstar. Tanken var att jag skulle äta middag och sedan dra iväg på dans på Rotan. Under middagen får jag sms om att kvällens bäste danshallon är sjuk och inte kommer närvara. Då lämnade jag W.O. för universum det dygnet. Jävla 1 juni.

23. En sommarbild

2011-05-30T13:48:00.000+02:00

Mitt Gags...

Sångkraft

2011-05-30T00:32:00.005+02:00

Har för andra gången lyssnat på Kammarkören Sångkraft live. Vilken kör. Vilken kör! Jag förstår att dirigenten är svettig efteråt så att slipsen (som han glömde idag) krullar ihop sig - för det är värt ljudet som det hårda arbetet framkallar. Extra kul var att kören kuppade mot honom och han blev uppbjuden till dans mitt under framförandet. Med tanke på att han satt och efter-dirigerade i bilen på vägen hem har jag anledning att tro att han var nöjd med framträdandet - med all rätt! Extra trevliga händelser under dagen var att jag fick träffa en tidigare träffad och en oträffad bloggande körsångare samt att jag före och under konsert hade mycket trevligt sällskap. Fler sådana söndagar till folket!

22. Mitt beroende

2011-05-29T22:53:00.003+02:00

Det kanske låter väldigt slött, men mitt beroende är: sofftid. Tid att ta det lugnt och reflektera över livet i helhet eller dess detaljer. För lite sofftid gör mig stressad och obalanserad. Tror många skulle må bättre om de softade lite mer.

21. När jag var liten

2011-05-28T21:00:00.004+02:00

När jag var liten var jag tydligen glad, rödhårig och tjock. När jag blev lite äldre var jag även otroligt tjurig också. Vissa saker förändras inte.

20. Tema "olika"

2011-05-27T20:59:00.003+02:00

Återigen måste jag nog dra in min syster i diskussionen. Folk ser aldrig att vi är systrar förutom när vi säger det. Sedan börjar många plötsligt se många likheter medan andra enbart ser olikheter. Syrran har temperament, jag har lång stubin men är istället långsint som synden. Pigmentmässigt ser du vilken skillnad som råder. Jag gillar lugn och ro, syrran vill att saker ska hända. Det vi har gemensamt är total farstulöshet, snabbtänkta (ska inte förväxlas med smarta tankar). Och det tror jag inte är genetiskt utan snarare en miljöskada från okänd källa. Jag ser inte de likheter folk anser att de ser - men det kanske är samma folk som ljuger och säger att alla spädbarn är söta fastän de inte är det? :P

Uppsats touchdown!

2011-05-26T23:53:00.004+02:00

Den är inlämnad och lämnad åt sitt öde. C-uppsatsen. Den del av utbildningen jag kanske såg minst framemot. Men så föll det sig så naturligt vad jag ville skriva om och med vem och veckorna har bara försvunnit och under tiden tycker jag också att jag har haft roligt! Anna och jag har kompletterat varandra så bra och det är inte bara en gång som vi har tänkt samma sak, sagt samma och när jag ska skriva ner det, har jag stavat fel. Standard. Vi har lärt känna varandra mycket bättre och jag har vant mig så vid hennes sällskap att jag saknar henne massor nu när hon är bortrest. Tidsplaneringen vi gjorde från början höll i en vecka men innan Anna åkte till USA hade vi jobbat ikapp och nästan förbi. Det var tänkt att jag skulle göra lite småsaker när hon var borta men det var redan klart. Nu återstår bara domen på onsdag då opponeringen ska ske.

19. Här bor jag

2011-05-26T20:57:00.002+02:00

På/i soffan. Nästan bokstavligen.

18. Känslor

2011-05-25T20:56:00.001+02:00

Strålande sol och nästan vindstilla. Efter en lång mörk vinter är det få saker som får mig känna mig så nära Någonting som en bra dag i fjällen, med perfekta pister och vyer som får en att tappa andan.

17. Ett ögonblick

2011-05-24T20:56:00.004+02:00

... som jag inte kommer att glömma. 2003-02-12. Efter konserten på Debaser i Stockholm, inför enbart ca. 350 personer, tog han sig tid att skriva autografer och fotas. De flesta som var där var amerikanska utbytesstudenter. Jag hade just kommit hem från min termin som utbytesstudent i Virginia och hade sett tre konserter (varav den sista utsåld med ca. 8000 pers) med John i tre olika delstater. Min kompis Daniel tog kortet och John imponerades över snabbheten i Daniels avtryckarfinger då detta var på gränsen mellan 35mm vs. digitalkamera-tiden. Just innan vi skulle gå gick jag fram till John som stod vid baren och drack vatten, la min hand på hans underarm och önskade honom lycka till inför den kommande lördagens Grammy Awards. Det var första året som han var nominerad och han tackade så hjärtligt. Det jag minns mest var hur otroligt len hud han hade. Just ja: han vann "Best Male Pop Vocal Performance" mot Craig David, Elton John, Sting och James Taylor. Han vann även den kategorin 2005, 2007 och 2009. Varför ser jag drogad ut? Jag hade tagit det första flyget från Luleå på morgonen, promenerat runt Stockholm hela dagen. När kortet togs efter konserten vid midnatt började energin vara rätt slut.

16. Självporträtt i svartvitt

2011-05-23T20:55:00.002+02:00

Ett kort på mig där inte ens min egen mamma känner igen mig.

15. Kärlek

2011-05-22T20:54:00.002+02:00

Känns lite löjligt faktiskt, men i brist på kärleksobjekt i det spaggliska levernet får jag helt enkelt välja det som ger mig så mycket och tar ganska lite. När fina stämmor intonerar bra och allt bara växer ihop och berör. Ja, he tyck ja som om! Angående "butch - that's me" hänvisar jag bara till min innebandy-lesbisk-frilla-teori.

Tillsammans

2011-05-22T00:27:00.000+02:00

Tillsammans är man mindre ensam. Det praktiserade jag och finfinelifin-Bea igårkväll när jag helt sonika bjöd in mig på film-karra-mjukbrallskväll hos henne. Det är tydligt att jag är fenomenal att få den flickstakkarn att gråta av olika anledningar. Som hämnd tyckte hon dock att jag allvarligt skulle fundera på att skriva ett brev till årets "Bonde söker fru"-Fredrik. Gotland. Fårfarmare. En kollega och vän tyckte för flera år sedan att jag skulle passa ypperligt som bondmora. Kanske måste fundera över mitt yrkesval ytterligare.

14. En vinterbild

2011-05-21T18:43:00.001+02:00

Ett kort taget i Gagsmark julafton 2004. Kallt och mulet. Och vackert.

13. Tema "ljus"

2011-05-20T18:42:00.001+02:00

Jag och Solskyddsfaktor 30+ borde vara bästa vänner på Facebook.

12. Min vardag

2011-05-19T20:46:00.001+02:00

En mer rättvisande bild för tillfället hade nog varit en bild från ett grupprum på biblioteket, men jag tänkte bli lite mer abstrakt än så. Min vardag idag handlar om att stå med båda fötterna stadigt på jorden och förbli stående oavsett vilka personer som kommer in i mitt liv. Mitt jobb är att se till att de av negativ sort försvinner ur mitt liv eller på ett sådant behörigt avstånd att de inte längre tar min energi som de inte förtjänar. Folk som tidigare har kunnat knocka mig kan inte göra det längre.

11. Tokigt

2011-05-18T19:44:00.000+02:00

Det värsta är att det här inte är speciellt tokigt, utan snarare rätt normalt tillstånd hos Syster 1 och Syster 2. Tur för omvärlden är dock att det inte finns några ytterligare syskon.

10. Detta gör mig glad

2011-05-17T18:41:00.000+02:00

Tja, vad kan man säga? De är underbara, men små personer kan göra mig ack så frustrerad också. Och då är det precis som det borde vara.

40 år

2011-05-16T23:27:00.003+02:00

... men för mig är det knappt fyra år som jag har varit en del av kammarkören. Jag minns bara att jag och tre andra tog på oss att leka stalkers och leta reda på tidigare medlemmar som skulle bjudas in till ett jubileum. Sedan blev jag ansvarig för anmälningarna, utskick via mail och snigelbrev och kronan på verket: att vara toastmadame under jubileumsmiddagen. Kvällen flöt på bra utan någon större eller strukturerad inblandning från min del och nu i efterhand känns det mest skönt att det är över. Totalt sett tycker jag inte att jag gjorde så mycket och det känns lite felaktigt att få onödigt mycket beröm, men det värmer ändå. Fick nämligen detta mail idag:

Hej Sarah

Vilket arbete är viktigast, att kratta manegen än att uppträda på den? Du gjorde båda delarna och det gjorde Du alldeles lysande. Utan Din organisering av såväl jubileum, konsert och middag hade det inte blivit vad det blev. Succe. Hoppas att Du får den uppskattning av styrelsen, dirigent, kören och dess medlemmar, som Du vederbörligen förtjänar. Ta åt Dig äran, Du var bäst.

Hälsa alla och tacka så mycket från mig. Det var ett synnerligen trevligt jubileum.

9. En vårbild

2011-05-16T18:41:00.005+02:00

Det krävdes en rejäl genomgång av bilder från förr för att hitta en vårbild. Egentligen vet jag inte om våren i sig är så spektakulär såhär långt norrut. Den känns mest lerig, slaskig, varierande väder och framförallt kort. Antingen är det vinter eller så är det försommar. På något sätt.

8. En favoritbild

2011-05-16T18:39:00.004+02:00

Egentligen hade jag tänkt välja en annan bild men kunde inte hitta den. Denna bild är från min första resa till Alanya och ljuset föll in mot strandbaren där vi satt och åt lunch. Denna bild var min skrivbordsbild länge efter den resan.

7. En bild som jag aldrig lagt upp

2011-05-16T17:17:00.003+02:00

Första gången jag träffade en för tidigt född Alva. Det var den 11 december 2004 då Alva var tre dagar gammal. Drygt två veckor slog tsunamin till och den har blivit förknippat med Alvas ankomst på något udda sätt.

6. Tema "grön"

2011-05-11T19:16:00.001+02:00

En bild från 2004.

5. En gammal bild

2011-05-10T23:31:00.004+02:00

Projekt scanna mamma och pappas kort startade för ett tag sedan. Dels för att få bilder på mig och lillasyster när vi var små och dels för att få bilder även på föräldrarna när de var knoddar. Därför blir "en gammal bild" från julen 1953, då en del av pappas släkt var samlad. Han är då drygt nio månader gammal, min faster har fyllt åtta år och det är ett av inte alltför många kort där farmor är med.

4. Min hobby

2011-05-09T00:59:00.006+02:00

Min nyåtervunna hobby är visserligen dansen men jag har ju, tack och lov, inga danskort på mig själv. Därför får min andra hobby - körsång - bli representerat. Det var under högstadiet jag började sjunga i kören (förmodligen mest för att slippa lektioner) och sedan fortsatte under gymnasiet. När jag började plugga i Luleå blev det studentkören där, flytten till Piteå innebar att jag började i en kvinnokör för att fortsätta till en kortvarig session i en gospelkör samtidigt som jag redan hade börjat sjunga i Kammarkören och där är jag fortfarande kvar. För första gången genomled jag ett sångprov och därför vill jag inte sluta i onödan med risk för att jag aldrig kommer lyckas sjunga mig in igen.

Anti-fettofest

2011-05-09T00:01:00.009+02:00

När jag och Anna hade börjat med Cambridge började vi fila på att anordna en fest för att motivera oss själva med ett datum. Igår hölls festen för att fira våra -36 kilon och det enda negativa med den var att den kändes så kort. Totalt kom 30 av våra närmaste vänner och jag kände lite dåligt samvete över att jag inte hann sitta ner och prata med alla lika mycket som jag hade velat. Alla skulle ta med något att grilla och vi skulle stå för tillbehören. Det innebar att jag kokade och skalade 6 kg potatis innan jag skulle iväg på Ersboda för att dansa på fredagen. Ändå var jag rädd att det inte skulle räcka till alla. Resultatet blev att jag nu kommer att få äta potatissallad resten av kommande vecka. Fördrink, sallad, tsatziki, fetaoströra, baguetter, äppelkaka och vaniljsås. Det jag inte hade räknat med var att få presenter! Gullpluttarna kom med blombukett, en ananas (!), en gerbera och av mina älskade pitevänner fick jag ett Snö Of Sweden-halsband som jag avgudade från första anblicken. Mest värderat var ändå att alla tog sig tid för att komma och fira med oss och jag hoppas att alla ni förstår hur mycket jag uppskattar och tycker om er!

3. En familjemedlem

2011-05-08T23:47:00.006+02:00

Min egna familj består av mig och katten. Mig får ni höra så mycket om så jag tror jag väljer katten den här gången. Nu minns jag inte om jag har berättat om henne tidigare men hon, Vilda, kom till mig hösten 2006 efter att jag hade sett henne i en annons på Blocket. Hon hade då bott hos en kvinna i ett års tid efter att ha hittats tovig, mager och hemlös på Pite Havsbad. Det hade tagit kvinnan över en vecka att fånga in henne och sedan hade hon fått vara innekatt. Problemet var att Vilda inte kommer överens med andra katter och det skapade dagliga bråk med kvinnans övriga två katter och annonsen var hennes sista chans till omplacering. Annars skulle hon bli tvungen att avlivas.

Vilda hatar att åka bil och är inte sen att uttrycka det. Hon hetsäter. Det kanske är ett beteende från vildkattstiden, men det leder ofta till att hon kräks efteråt. Hon är duktig på att komma och kittla mig i ansiktet med sina morrhår där vid femtiden på morgonen. Hon ligger gärna på mig, oavsett om jag sitter i soffan, ligger i sängen eller sitter vid köksbordet. Däremot gillar hon inte att man plockar upp henne, utan allt ska vara på hennes egna villkor. När jag bodde i Piteå stod en av mina största krukor på fönsterbrädan och Vilda gillade att vira sig runt stammen på blomman och sova där - en gång var då jag tog kortet.

2. Favoritpryl

2011-05-08T23:34:00.003+02:00

Trots att jag inte vill se mig som en materialist finns det ting i min närhet som jag inte vill vara utan. Bilen var fantastiskt nära att bli publicerad i detta inlägg men dock är det en tingest jag använder ännu mer och får abstinensbesvär om jag inte får använda ett tag: min bärbara dator. Jag förstår inte hur länge jag klarade mig utan den! Det är sällan jag drar igång mitt tröskverk till stationära åbäke om jag inte måste. Den enda nackdelen jag kan uppleva är att jag spenderar alldeles för mycket tid framför den. Men det är ju inte datorns fel. Det är Facebooks fel!

"Moster Svea"

2011-05-05T21:44:00.006+02:00

Min ständige kompanjon, förutom den levande axelklängande hårbollen hemma, har sedan 32 år tillbaka varit min kära nalle Svea. Jag och min kusin fick varsin nalle av mormors syster Svea och hennes man Folke och tydligen döptes de efter dem. Min nalle fick följa med till USA 1998 och Australien 1999 innan resorna tog slut för hennes del. Nu har även jorderesan tagit slut för mormors syster Svea och hon har fått återförenas med sin Folke Någon Annanstans. Sov gott, söta du...

1. Självporträtt

2011-05-05T17:59:00.004+02:00

Mitt alter ego Spaggl med Dame Edna-glasögon anno 1990. Det var flera år sedan som jag av någon anledning letade, eller kanske av misstag hittade, mina glasögon som jag fick när jag gick i femman. Barnglasögon var nog ingen lukrativ business då vi alla gick omkring och såg ut som vandrande plaståtervinningar.

Fotoutmaning

2011-05-05T17:26:00.000+02:00

Ska man orka?

Dag 1: Självporträtt
Dag 2: Favoritpryl
Dag 3: En familjemedlem
Dag 4: Min hobby
Dag 5: En gammal bild
Dag 6: Tema "grön"
Dag 7: En bild som jag aldrig lagt upp
Dag 8: En favoritbild
Dag 9: En vårbild
Dag 10: Detta gör mig glad
Dag 11: Tokigt
Dag 12: Min vardag
Dag 13: Tema "ljus"
Dag 14: En vinterbild
Dag 15: Kärlek
Dag 16: Självporträtt i svartvitt
Dag 17: Ett ögonblick
Dag 18: Känslor
Dag 19: Här bor jag
Dag 20: Tema "olika"
Dag 21: När jag var liten
Dag 22: Mitt beroende
Dag 23: En sommarbild
Dag 24: Dagens
Dag 25: I all hast
Dag 26: Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27: Tema "två"
Dag 28: Väder
Dag 29: Nyaste bilden på mig själv
Dag 30: En höstbild

Dag 31: Valfri bild

He lönsch int förklar för den som int begrip

2011-05-03T23:50:00.003+02:00

... hur upplyftande en riktigt bra danskväll kan vara. Att sedan ha två bra danskvällar i förlängd version i form av maraton med två band spelandes utan uppehåll. Ja, du förstår vart jag vill komma. Mina vader känner att ordet upplyft inte riktigt speglar deras mående såhär tre dagar efteråt men även haltande tjejer kan vara... lytta. Trevliga människor, oväntade möten med vänner som jag inte träffat på flera år, lite gnuss med godluktande danshallon... men även en människa som jag lyckades undvika i 11 timmar och 50 minuter innan jag åkte dit och tvingades dansa med honom och missade sedan möjligheten till den absolut perfekta avslutningen på dansmaran. Mitt lätt upprörda stämningsläge neutraliserades dock snabbt och jag ler fortfarande som minne av helgen.