10 januari 2016

Vad hände?

Efter att ha försökt leva efter devisen att inte hymla om saker har jag särskilt de senaste åren tyvärr insett att ju mer man bjuder på sig själv, desto lättare måltavla blir man för folk som inte förtjänar att ha en i sin omgivning. Därför försöker jag inte vara alltför personlig eller seriös, främst på Facebook, och kan själv bli omåttligt less dramadrottningsuppdateringar och att folk helt gränslöst spyr ut sin ångest över saker och ting. FACE your problem, don't FACEBOOK them-stuket, helt enkelt.

Men... December var en bajsmånad på så många sätt. Heltidspraktik, vilket innebär att jag numera är skyldig min  arbetsgivare arbetspass förutom de timmar som jag ännu inte har kunnat buffra undan utifrån den schemamodell vi har där i ska göra i snitt ett extrapass per månad. Detta då det har varit väldigt lugnt på avdelningen, vilket främst är väldigt bra eftersom det innebär att de flesta patienter mår tillräckligt bra för att vara hemmavid istället. En stressfaktor. 

En annan är att jultider alltid drar upp de svagheter som finns i nära relationer, och ställs på sin spets. Denna december orkade jag inte hålla tyst utan halvbriserade och därmed satte ohanterlig press på den ena parten, och orsakade stor besvikelse hos den andra parten. Tårar, stöttning och väntan på att tiden ska gå. Eftersom jag var ledig förra julen var det nu min tur att jobba i år, så själva julfirandet firades till halva tiden mest i bil bara för att kajka fram och tillbaka. Men väl på plats var julfirandet sådär skönt lojt som det kan vara.

Nyårsafton har aldrig varit någon direkt favorithögtid. Egentligen har jag nog ingen bra anledning till att det är så. Kanske för hur millennieskiftsfirandet avslutades... men det har alltid känts som att nyår är så överskattat. Eftersom jag hade nött E4 under julhelgen kände jag inte för att göra det även nyår, särskilt inte då jag skulle börja arbeta nattskift på nyårsdagen, klockan 21. Köra en massa mil för att fira, köra en massa mil igen bara för att åka hem och sova inför jobb. Nej. Så, min nyårsafton innebar att gå till Idun för att lyssna på Olof Wretlings direktsända vinterprat, sedan köra en köpespizza i ugnen alltför länge så att husmankonsistens uppnåddes, lyssna på tv sittandes på golvet, vikandes plastpåsar för att de inte ska vara så skrymmande. Det kändes helt bedrövligt, för att vara ärlig. Självömkan? You bet!

Nattpassen passerade utan några dramatiska händelser. Att sedan vaka av gick betydligt sämre då måndagen innebar dans i Skellefteå - väldigt rolig kväll, och sedan Hela huset gungar i Umeå kvällen därefter. Då började humöret halta en del. Jag har tidigare upplevt några gånger att det är jobbigt att se mitt ex dansa med andra, men trodde att det hade gått över sedan länge. Jag har ingen rätt att lägga mig i och förstår inte heller varför jag bryr mig, men det kändes. När jag sedan fick nobben av en tidigare danslärare tillika chattkompis gick luften ur mig något. Väl hemkommen fick jag en bra förklaring av danslärare så det kändes inte personligt längre. Då ringer telefonen. Klockan fyra onsdag morgon.

En man jag åt middag med i början av december ringer då för att prata. Det jag tar med mig från samtalet var att han ansåg sig ha rätt komma med feedback jag absolut inte bett om, om hur han har uppfattat min personlighet efter att ha umgåtts med mig i hela tre timmar. Jag fick veta att jag är så sjukt skadad - dels sjuk på ett roligt sätt, men framförallt skadad på flera andra sätt. Att jag inte har en jävla aning om vad jag är ute efter och att jag helst vill ha en quick-fix-knapp som jag skulle kunna trycka på för att allt ska ordna sig såsom jag har bestämt att det ska vara. Han tyckte att jag inte besvarade på en endaste fråga som han ställde, men jag tyckte att han enbart kom med påståenden utan glapp för att få chans att bemöta dem. Jag blev så passiviserad av samtalet, då denne man är verbal och hyfsat vältalig, och kunde inte komma med några större "motattacker" men kunde uttrycka viss irritation i alla fall. Efter samtalet var jag skakig och så upprörd att jag inte kunde somna förrän vid 6-tiden på morgonen, en timme efter samtalets slut.

Min plan var att plugga hela onsdag och torsdag inför tenta fredag förmiddag. Det gick inte att koncentrera sig och till slut bröt jag ihop, började hyperventilera och Lille Skutt-tårarna exploderade. Pulsen slog i taket och jag mådde så illa att jag trodde jag skulle kräkas. Då beslöt jag mig för att gå under jorden ett tag. Avslutade mina nätdejtingkonton och skrev uppdatering på Facebook att jag måste pausa livet ett tag. Responsen jag har fått har varit så otrolig att jag tror att jag har utvecklat känslomässig hjärtsvikt. Det känns skönt att det verkligen finns människor som är redo att backa upp mig närsomhelst, hursomhelst - även sådana som jag inte hade räknat med skulle göra det... Jag var helt slut när kvällen kom och kunde faktiskt somna och nästan sova hela natten. Morgonen därpå kände jag till min stora förvåning hur gnistan och ilskan började komma. Jag hade förväntat mig att måendet skulle släpa i diket länge utifrån de förutsättningar jag trodde att jag hade att sopa ihop mig efter detta. Men jag är minsann på uppstuds, så nuuu jävlar! Och nej, alla dessa fetmarkerade ord i texten är ju egentligen inga större saker, det är inga dödsfall och eländen det handlar om. Men går man på ångorna behövs det inte så mycket överansträngning för att allt ska falla samman, inte för mig. Och det är så jag fungerar, utan några diagnoser som krystade förklaringsmodeller.

1 kommentar:

Annina sa...

Skickar dig en stor kram! Jag kommer att tänka på en nejskylt jag gjorde till mig själv på min första arbetsplats, ett stor fett NEJ! på ett blått papper, som jag satte fast på anslagstavlan framför mig. Budskapet gick fram ganska bra, det är lite svårt när man är ovan men då får man öva sig. Jag blir nästan upprörd när jag tänker på att du satt en hel timme mellan kl 04 och 05 och lyssnade på en person som uppenbarligen inte förtjänade en endaste minut av din tid. Hör han av sig igen så be honom ringa mig istället så ska jag säga det som spontant poppar upp nämligen VAFFANCULO! Så får man helst inte säga men ibland behövs det sägas precis så rakt ut, när det är för mycket så är det för mycket.
KRAM!!!