En ganska tung dag har det varit. Har suttit och läst gamla MSN-konversationer mellan mig och A och nu minns och känner jag hur och varför han berörde mig som han gjorde och varför hans död känns svår att acceptera.
Förutom begravningen har helgen varit känslofylld och stärkande då jag fått träffa så många fina människor jag inte sett på alldeles för länge. Ett första stopp var på min gamla arbetsplats där många bekanta ansikten blev lätt förvånade över mitt besök. Trots att många inte var på plats tog det ändå närmare två timmar att bara gå ett varv runt i lokalen.
Väl i kyrkan kände jag bara igen ett enda ansikte, en av As bästa vänner. Många kollegor till honom var där och deras minneskrans var prydd med LLT:s senaste vintertabell - det fick mig att le. Likaså det blomsterarrangemang som hade en välanvänd mobiltelefon bland blommorna, som symbol för någon han haft många långa fnissiga samtal med.
Sedan tillbringades största delen av helgen med min barndomsvän och två av hennes tre barn. Att bara kunna vara, utan att göra någonting speciellt med någon speciell. Det är ovärderligt! Träffade också en före detta kollega över en pratsam kopp kaffe och där hade jag kunnat stanna hur länge som helst då våra tre års frånvaro från varandra har genererat alltför många samtalsämnen och livsfunderingar.
Kyrkogården var väldigt stor. Jag ville tända ett ljus på As grav innan jag åkte men bara att hitta rätt ställe tog nästan fyrtiofem minuter. Det är en något mystisk känsla att stryka omkring på en kyrkogård med ficklampa, som en inbrottstjuv utomhus. Hittade till slut rätt och kunde se mobiltelefonen bland blommorna. Busstabellen var blöt av allt regn. Så bisarrt att han är borta.
Jag hann med fyra besök till. Ett till ytterligare en barndomsvän. Där fick jag båda hennes döttrar att bete sig atypiskt då de båda verkade trivas att sitta i en främlings (läs: mitt) knä. Den ena var visserligen trotsig och den andra febersjuk. Eller så blev vi helt enkelt schwaijnigt tajta under de två timmar jag var där. Vägen hemåt tände jag ljus på Ns grav, tittade in hos min extrafamilj på Djupviken, gosade med hårig lapphund och allra sist blev jag halverst uppäten av en studsig chiahuahua och behårad av Terroristen i Skuthamn. En fylld helg, men också uttömmande. Såhär dagen efter känner jag mig så ledsen och tom på alla möjliga sätt och har svårt att finna energi till mycket alls. Men... det vänder väl.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar