10 januari 2016

Vad hände?

Efter att ha försökt leva efter devisen att inte hymla om saker har jag särskilt de senaste åren tyvärr insett att ju mer man bjuder på sig själv, desto lättare måltavla blir man för folk som inte förtjänar att ha en i sin omgivning. Därför försöker jag inte vara alltför personlig eller seriös, främst på Facebook, och kan själv bli omåttligt less dramadrottningsuppdateringar och att folk helt gränslöst spyr ut sin ångest över saker och ting. FACE your problem, don't FACEBOOK them-stuket, helt enkelt.

Men... December var en bajsmånad på så många sätt. Heltidspraktik, vilket innebär att jag numera är skyldig min  arbetsgivare arbetspass förutom de timmar som jag ännu inte har kunnat buffra undan utifrån den schemamodell vi har där i ska göra i snitt ett extrapass per månad. Detta då det har varit väldigt lugnt på avdelningen, vilket främst är väldigt bra eftersom det innebär att de flesta patienter mår tillräckligt bra för att vara hemmavid istället. En stressfaktor. 

En annan är att jultider alltid drar upp de svagheter som finns i nära relationer, och ställs på sin spets. Denna december orkade jag inte hålla tyst utan halvbriserade och därmed satte ohanterlig press på den ena parten, och orsakade stor besvikelse hos den andra parten. Tårar, stöttning och väntan på att tiden ska gå. Eftersom jag var ledig förra julen var det nu min tur att jobba i år, så själva julfirandet firades till halva tiden mest i bil bara för att kajka fram och tillbaka. Men väl på plats var julfirandet sådär skönt lojt som det kan vara.

Nyårsafton har aldrig varit någon direkt favorithögtid. Egentligen har jag nog ingen bra anledning till att det är så. Kanske för hur millennieskiftsfirandet avslutades... men det har alltid känts som att nyår är så överskattat. Eftersom jag hade nött E4 under julhelgen kände jag inte för att göra det även nyår, särskilt inte då jag skulle börja arbeta nattskift på nyårsdagen, klockan 21. Köra en massa mil för att fira, köra en massa mil igen bara för att åka hem och sova inför jobb. Nej. Så, min nyårsafton innebar att gå till Idun för att lyssna på Olof Wretlings direktsända vinterprat, sedan köra en köpespizza i ugnen alltför länge så att husmankonsistens uppnåddes, lyssna på tv sittandes på golvet, vikandes plastpåsar för att de inte ska vara så skrymmande. Det kändes helt bedrövligt, för att vara ärlig. Självömkan? You bet!

Nattpassen passerade utan några dramatiska händelser. Att sedan vaka av gick betydligt sämre då måndagen innebar dans i Skellefteå - väldigt rolig kväll, och sedan Hela huset gungar i Umeå kvällen därefter. Då började humöret halta en del. Jag har tidigare upplevt några gånger att det är jobbigt att se mitt ex dansa med andra, men trodde att det hade gått över sedan länge. Jag har ingen rätt att lägga mig i och förstår inte heller varför jag bryr mig, men det kändes. När jag sedan fick nobben av en tidigare danslärare tillika chattkompis gick luften ur mig något. Väl hemkommen fick jag en bra förklaring av danslärare så det kändes inte personligt längre. Då ringer telefonen. Klockan fyra onsdag morgon.

En man jag åt middag med i början av december ringer då för att prata. Det jag tar med mig från samtalet var att han ansåg sig ha rätt komma med feedback jag absolut inte bett om, om hur han har uppfattat min personlighet efter att ha umgåtts med mig i hela tre timmar. Jag fick veta att jag är så sjukt skadad - dels sjuk på ett roligt sätt, men framförallt skadad på flera andra sätt. Att jag inte har en jävla aning om vad jag är ute efter och att jag helst vill ha en quick-fix-knapp som jag skulle kunna trycka på för att allt ska ordna sig såsom jag har bestämt att det ska vara. Han tyckte att jag inte besvarade på en endaste fråga som han ställde, men jag tyckte att han enbart kom med påståenden utan glapp för att få chans att bemöta dem. Jag blev så passiviserad av samtalet, då denne man är verbal och hyfsat vältalig, och kunde inte komma med några större "motattacker" men kunde uttrycka viss irritation i alla fall. Efter samtalet var jag skakig och så upprörd att jag inte kunde somna förrän vid 6-tiden på morgonen, en timme efter samtalets slut.

Min plan var att plugga hela onsdag och torsdag inför tenta fredag förmiddag. Det gick inte att koncentrera sig och till slut bröt jag ihop, började hyperventilera och Lille Skutt-tårarna exploderade. Pulsen slog i taket och jag mådde så illa att jag trodde jag skulle kräkas. Då beslöt jag mig för att gå under jorden ett tag. Avslutade mina nätdejtingkonton och skrev uppdatering på Facebook att jag måste pausa livet ett tag. Responsen jag har fått har varit så otrolig att jag tror att jag har utvecklat känslomässig hjärtsvikt. Det känns skönt att det verkligen finns människor som är redo att backa upp mig närsomhelst, hursomhelst - även sådana som jag inte hade räknat med skulle göra det... Jag var helt slut när kvällen kom och kunde faktiskt somna och nästan sova hela natten. Morgonen därpå kände jag till min stora förvåning hur gnistan och ilskan började komma. Jag hade förväntat mig att måendet skulle släpa i diket länge utifrån de förutsättningar jag trodde att jag hade att sopa ihop mig efter detta. Men jag är minsann på uppstuds, så nuuu jävlar! Och nej, alla dessa fetmarkerade ord i texten är ju egentligen inga större saker, det är inga dödsfall och eländen det handlar om. Men går man på ångorna behövs det inte så mycket överansträngning för att allt ska falla samman, inte för mig. Och det är så jag fungerar, utan några diagnoser som krystade förklaringsmodeller.

02 januari 2016

Mitt 2015


Vad gjorde du 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag besökte London, Bryssel och Paris, åkte på min första all-inclusive-resa någonsin, köpte en dieselbil, följde på min första körresa med Kammarkören Sångkraft. 

Fick någon i din närhet barn?
När jag först tänkte efter kom jag inledningsvis fram till tre stycken. Efter en rigorös genomgång av samtliga kontakter på mobilen kom jag fram till 14 stycken. Alla är visserligen inte i min mest direkta närhet men ändå sådana som jag har telefonnummer till.

Dog någon i din närhet?
Sjukdomen kom ikapp, drog ifrån och vann på upploppet med alltför stor och vanärande marginal. Cancer kan verkligen sätta outplånliga spår, inte bara på den drabbade personen utan även i form av mänsklighetens olika fula ansikten, den ena värre än den andra. För ett år sedan hade jag inte varit med om något barns bortgång på arbetet. Under 2015 lämnade fem barn oss, men de flesta fick somna in hemmavid.

Vilka länder besökte du?
Storbritannien, Belgien, Frankrike och Turkiet.

Vad skulle du vilja ha 2016 som du saknade 2015?
Även om jag kom igång med dansandet under 2015 skulle jag gärna vilja ha ännu mer! Därför är anmälan till ytterligare en buggkurs inskickad och dansevenemangen inskrivna i kalendern. En stor, förjäkla stor, dos studiedisciplin hade inte varit helt fel heller. Något som jag verkligen ska jobba på under kommande året är kontakten med de vänner som betyder mycket för mig.

Vilket datum från 2015 kommer du att minnas, och varför?
29 mars, då morbror Olle avled. Den första släkting som jag känt på så pass nära håll att han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Vad var din största åstadkommelse?
Det var egentligen inte min förtjänst, men jag lyckades landa en AST-tjänst. Akademisk SpecialistTjänstgöring, vilket innebär att jag med bibehållen heltidslön får studera halvtid och arbeta halvtid i två år för att få specialistsjuksköterskeexamen i arbete gentemot barn och ungdomar. Tjänsten fick jag, dels för att jag sökte den såklart, men för att jag hade längre anställningstid (otroligt med tanke på att jag började i september 2014) men också för att jag hade så många tidigare högskolepoäng. Alltid skönt att veta att mina maximala studielån och dubbla examina för en gångs skull kan löna sig… Sedan kan jag ju inte förglömma att jag lite smått har påbörjat mitt liv som tant: jag har köpt min första pelargon. Sedan råkade jag köpa en ny bil dessutom strax efteråt, men det har liksom inte med den saken att göra.

Vad var ditt största misslyckande?
Jag skulle ju bara köpa en pelargon på Plantagen. Men köpte dessutom en ny bil. Eller ny… en 2011 Toyota Avensis, diesel, kombi. Förhoppningsvis det dyraste spontaninköpet jag någonsin kommer att göra. Sedan var det kanske inte någon större höjdare att börja fasa ut mina SNRI lagom till jul, den optimala ångesthögtiden. Men, nu är jag på andra sidan nyåret med vansinnet i behåll så det kanske kommer att gå vägen i alla fall.

Vems beteende förtjänade att firas?
Linda i Stockholm. Min Ernst i livet, trots det numera rätt långa avstånd mellan oss. Hennes engagemang i dels sina egna studier till intensivvårdssjuksköterska och dels för alla asylsökande som hon ideellt har ställt upp och hjälpt. Makalöst. Sedan beundrar jag mina kusiner som genomkämpat sin pappas bortgång och min syster som kämpar för sina barn och andras barn.

Vems beteende gjorde dig ledsen och arg?
Opportunister som roffat åt sig av andras välvilja och oförmåga att kunna dra gränser. Ett tag kände jag mig så otroligt arg och förbannad på omvärlden att jag blev tvungen att uppsöka företagshälsovården bara för att få spy galla över medmänsklighetens varande. Även om den triggande faktorn var just en specifik person och situation kom även de senaste fem årens tandagnisslande upp till ytan eftersom jag fortfarande inte har hanterat dem färdigt. Jag genomgick en rensning bland mina ”vänner” på Facebook och har helt sonika avfriendat några som de senaste åren enbart har bidragit till energiförluster. ”Vänskap” där jag bara har fått höra vilken dålig och usel vän jag har varit för att jag inte har tillfredsställt deras behov, i ett läge där de borde känna mig så pass väl för att veta att jag just då inte mäktade med annat än mina egna behov enbart för att hålla mig själv flytande.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Visst nämnde jag bilen tidigare? Men… innan köpet gick i lås satt jag och räknade minutiöst på den totala årskostnaden, vilket inte kommer att skilja nämnvärt mycket från min förra bil, så egentligen borde jag inte skylla på den. Dansinträden kostade en del. Jag unnade mig ett klädabonnemang från Orkanlia i Stockholm, där jag köpte tre måttsydda klänningar till mig själv.

Vad gjorde dig jätte, jätte, jätteexalterad?
Upptäckten att jag kanske inte är så tråkig som jag tror: att jag kanske kan vara en sådan som faktiskt gillar att upptäcka storstäder. Har nämligen inte tidigare trott det om mig själv, men vistelserna i London, Bryssel och Paris fick mig att lära mig lite nytt om mig själv. En av de absolut största musikupplevelserna jag hade var under A Cappella-festivalen i London när gruppen Club For Five sjöng sitt extranummer: ”Brothers in arms”. Så. Fantastiskt. Bra. Gång på gång har jag även exalterats över min otroliga lägenhet som jag verkligen stormtrivs i.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2015?
Texten till Koppången lyssnade jag mycket på i samband med Olles begravning i slutet av april. ”… och jag vet att de som har lämnat oss, har förstått att vi är, liksom fladdrande lågor så länge vi är här…”. ”Brothers in arms” som nämndes tidigare.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Hälsat på människor. Mer avlägsna släktingar och tidigare kollegor som faktiskt inte bor långt från mig just nu.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Varit arg. Och slösat pengar.

Hur firade du jul?
Julkänslan hade fullkomligt kommit av sig (trots äkta gran inköpt på NetOnNet), men trots arbete hela julhelgen kunde jag fira julafton hemma hos min syster och hennes familj, tillsammans med mamma och mormor med bihang.

Blev du kär under 2015?
Jag fick uppleva min första ”nu gör jag slut”-dumpning via sms. Vi hade då träffats i nästan tre månader. Att veta att han, som är yrkesmilitär, modigt ska försvara vårt land vid en krigssituation, men inte har stake att göra slut face to face, känns väl lite sådär. Träffade sedan en väldigt fin och snäll kille, T,  och där det kanske hade kunnat bli mer än vad det blev, men… det blev inte så.

Favorit tv-program?
Till skillnad från livet i Stockholm har jag nu några fler tv-kanaler. Däremot lyssnar jag fortsatt mycket på tv, det är inte alltid jag aktivt tittar på tv. Kanal 5 är den som oftast slås igång när jag kommer hem från jobbet, med Private Practice, Grey’s Anatomy, Mom och Big Bang Theory. Jag har däremot insett att hela mitt pensionärsliv kommer att gå åt till att titta ikapp alla tv-serier jag har missat; True Detective, Downton Abbey, Homeland…

Vilken var den bästa boken du läste?
Kan inte komma på en endaste bok jag läste klar! Men högen med pocketböcker blir bara större och större, jag förstår inte riktigt hur det går till.

Bästa filmen?
Tog med mig Anna Å för att se ”Fifty Shades of Grey” på min födelsedag. Hon hade inte läst böckerna, men det har ju tyvärr jag. Filmen var… tja. Sevärd är att ta i. Christian Grey såg inte ut sådär i mitt huvud. Däremot gillade jag att tjejen porträtterades tämligen normalt, med lite håriga ben, ganska små bröst och inte alls Hollywood-plastig som idealet oftast förespråkar.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag överraskade yrkesmilitären med att smyga in i hans sovrum mitt i natten, för att jag skulle få vakna på min födelsedag med honom bredvid mig. Istället skrämde jag livet ur honom, han skrek som en vettskrämd liten flicka men lyckades somna om efter att upprört ha konstaterat att han inte hade reagerat som han förväntat sig. Tur för mig var ju att det inte fanns några vapen i närheten i alla fall. Jag hade fått beviljat semester på min födelsedag så förutom det och biobesök var det en tämligen lugn och stillsam dag.

Vad hade gjort ditt år mycket mer njutbart?
Att jag hade sluppit all ilska, kanske. Bättre semesterväder hade inte heller gjort så mycket.

Hur skulle du beskriva din stil 2015?
Fortsatt landstingspyjamas. Nu har jag ändå vågat utöka garderoben med landstingsklänning sommartid.

Hur höll du dig från att bli galen?
Att för en gångs skull få spy, spy och spy ut det jag tänker på. Sedan att det bara behövdes en timmas samtal och efterföljande skriverier och tänkande är en annan sak.

Vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?
Flyktingsituationen. Det finns folk som behöver hjälp och det ska ändå byråkratiseras till absurdum ibland. Däremot står jag fast vid förra årets svar på samma fråga att folk i nöd ska få hjälp, men de måste också kunna erbjudas vettiga och värdiga levnadsförhållanden och möjligheter till en dräglig, varaktig tillvaro.

Vem saknade du?
Mina stockholmsvänner. Men även mina numera mer närliggande vänner. Bara för att jag har flyttat mer norrut innebär det inte att man umgås oftare, vilket är något jag vill förbättra inför 2016.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Jag har några kollegor på Barn 3 som jag verkligen är så glad över att få arbeta med och som har gjort det mer uthärdligt att vara ”ny” och konstant ifrågasättande av sin egen kompetens på jobbet. I Sångkraft har jag träffat människor som helt oväntat har visat hur de kan bry sig om en, fastän de egentligen inte känner mig eller egentligen behöver visa omtanke, men gör det ändå. Sedan är jag väldigt glad över att jag lärde känna T, och att det verkar finnas hopp om att det finns singelkillar som inte är singlar för att de förtjänar det.

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2015.
Jag måste bli snällare med mig själv!

15 oktober 2015

Höst och SNRI

Det kommer inte som en överraskning att hösten verkligen inte tillhör min favoritårstid samtidigt som jag kan tycka att det nästan är den vackraste tiden på året. Mitt känsloliv påverkas alltid till det sämre när det börjar bli mörkt och med det medföljer en pålagring av stress och med tiden en minskad stresströskel. Stressen behöver inte orsakas av att det är mycket jobb eller egentligen brist på återhämtning heller. 

En analys av mitt liv har fått mig att fundera kring bristen på rötter för egen del. Detta hattande som jag har hållit på med har givetvis berikat mitt liv på så många sätt - upplevelser, människor jag har lärt känna och platser jag har sett - men har även aldrig gett mitt sociala liv en riktig chans att växa fast någonstans. Nu är jag i en fas där det helt naturligt inte finns så lika många naturliga arenor att lära känna nya vänner, inte som exempelvis vid starten av en utbildning när nästan alla på campus befinner sig i samma sociala situation. Kollegorna, körmedlemmarna... de har redan sina fastslagna sociala liv och sina familjer. De är upptagna, uppbokade och inne i sina egna tunnlar. Med en hel dos med självömkan till denna lilla analys har det gjort att jag stundvis faktiskt känner mig väldigt ensam just nu. Det är inte för att jag inte unnar andra att ha sina familjeliv, absolut inte, men när jag är på det felaktiga humöret blir andras liv en något smärtsam påminnelse om vad jag själv saknar och söker. I grund och botten vill jag vara en positiv människa som väljer att se möjligheterna framför svårigheterna och i ytligare sociala sammanhang verkar jag ge det intrycket, om än med en kanske passivt aggressiv sjuk humoristisk underton och jag känner hur jag lever upp när jag får umgås med folk. Sedan starten av denna höst studerar jag halvtid och arbetar halvtid, vilket ger alldeles för mycket tid för grubbel hemmavid. Givetvis dålig studiedisciplin också men det är ju absolut inget nytt :). 

Sedan mitt återfall i utmattningsdepressionen hösten 2007 har jag antidepressivmedicinerat. Det är inget jag har hymlat om och för de få personer som har haft funderingar kring det hoppas jag att jag har kunnat förinta viss okunskap. För ett år sedan tyckte läkaren på hälsocentralen att det började vara dags för ned-och uttrappning, precis mitt i skedet att jag skulle säga upp mig, flytta, börja ett nytt jobb och förhålla mig till min döende morbror. Jag fick därför efter ett samtal med en annan läkare ett "uppskov" på ett år och nu har det året gått. För att vara ärlig är jag orolig över hur det ska gå. Det kommer visserligen aldrig att finnas någon som helst bra tajming för att göra mig av med det som har gjort att jag har kunnat vara människa de senaste åren med en ny utbildning, fem nya arbetsplatser, sex flyttar, två väldigt smärtsamma dödsfall, vänner som svikit när de behövdes som mest, patetiska triangeldraman, pojkvänner som gjort slut av diverse smärtsamma anledningar och den alltid närvarande kampen med och mot mig själv. Det har skapat skyddsmurar som nu riskerar att raseras om fundamenten eventuellt börjar röra på sig och det kommer att innebära så mycket jobb att bygga upp en fungerande grund igen. Inte för att mina nuvarande skyddsmurar alltid är så välfungerande, snarare tvärtom, men grundarbetet kräver så mycket energi och tid som jag inte har lust att lägga ner. Jäkla höst!

04 september 2015

Me too

"I'm so ready to be in love. I'm so ready to be sick to my stomach missing somebody. I'm so ready to say goodbye to my girlfriend when she comes to visit me for two days and choke on my tears in the back of the van silently for the first half hour of the ride. I want it. It's just not my time." - John Mayer.

31 mars 2015

QQV

QuickQuickVersion.
 
Dejtat en kille ett tag. Blev dumpad via sms förra söndagen. Moget och bra.
Det ignorerade hålet i tanden har blivit större och hotar med att rotfyllas om inte dagens lagning håller. Billigt och bra.
Bjuden på bröllop i sommar, blivit tillfrågad att sjunga på vigseln. Har därför ordnat med tre måttbeställda klänningar.
Kommer få tidig semester i år, liksom förra året då den bjöd på +4 grader midsommar. En resa med kören till Bryssel och Paris är inbokad.
Har blivit invald som ledamot i körstyrelsen. Supernördigt men rätt inspirerande.
Morbror dog i söndags.
 
Frågor på det?

06 februari 2015

FFF

Alltså, det går lite trögt med skrivandet. Egentligen är det inte för att jag inte har tid eller lust. Det bara inte blir av, även om jag kanske skulle vilja. Tror jag. Överlag tror jag att jag skulle må rätt bra av att nyttja mer av den kreativitet jag har en tendens att undertrycka. Den senaste halvfetischen jag har lagt till mig är en önskan att jag nog vill lära mig finska. Det är Club for Fives fel, till stor del.
 
För ett tag sedan fick jag en tanke om att ha en FFF - FacebookFriFebruari. För några år sedan var jag rätt flitig med uppdateringar men de har med tiden glesats ut mer och mer, av flera anledningar. Dels för att det går en slentrianmässig gillandehets på allt, överallt. Dels för att jag har blivit så less på dess förutsägbarhet. Byte av profilbild följt av "såååå fiiin", "sötis" och så vidare... Därför är det så kul när någon faktiskt är lite annorlunda och exempelvis påstår att jag liknar Dr. Watsons fru. Oförutsägbarhet är berikande! Men åter till FFF. Det blev inte av. Beroendet finns där, mest på grund av brist på annat vettigt, men sedan är det en kanal mellan många av mina kollegor gällande passbyten på jobbet, facklig information. Det är även en länk för att följa många av mina störda kompisars utsvävningar, tankemässigt och musikmässigt. Vilket leder mig till London A Cappella-festival... fortsättning följer...

16 januari 2015

Mitt 2014

Fashionabelt sent försökte jag sammanställa mitt 2014. Konstigt år då det har hänt mycket men ändå nästan ingenting.
 
Vad gjorde du 2014 som du aldrig gjort förut?
Flyttade FRÅN Stockholm med en, ur säkerhetsmässig synpunkt, ytterst tveksam lastning. Den största förändringen jobbmässigt var att jag bytte jobb från att jobba med cancersjuka vuxna till cancersjuka barn. Jag förtidsröstade eftersom jag skulle åka på semester en vecka till Turkiet tillsammans med syrran - något vi aldrig har gjort tillsammans bara vi två.
 
Fick någon i din närhet barn?
Kollegorna på 23:an som hade magarna i vädret vid förra nyårsrapporten ploppade ut en Ellie, Greta och Leon. En av mina närmaste vänner fick sitt tredje barn, Mimmi, just innan högsommarvärmen slog till på allvar. Från Australien rapporterades det att gymnasiekompisen knösat fram en Astrid. En Elsa valde att ploppa ut just efter snabb räsertripp från Vännäs till Umeå, fyra veckor för tidigt. Vid årsskiftet fanns vetskapen om barn som är under jäsning för tillfället, vilket får hamna i nästa års rapport.
 
Dog någon i din närhet?
Det fanns ett par patienter vars bortgång berörde, särskilt en som var några år yngre än mig själv och som, när hen skulle lämna sjukhuset, kramade om mig och sa "du har varit bäst" till mig medan tårarna rann nerför kinderna. Sjukdomsbesked drabbade släkten, men ingen dog. På mitt nya jobb har jag ännu inte varit på plats när en liten patient har dött. Den enda som har gått bort gjorde det på min lediga dag. Många tycker att det borde vara så mycket jobbigare att vara med när ett barn dör, och det återstår att se hur jag upplever det.
 
Vilka länder besökte du?
Turkiet. Ändå hade jag nästan lovat mig själv att jag inte skulle åka dit fler gånger. Inkonsekvent och fantasilös som jag är blev det ändå att jag bokade en resa och för att denna gång överraska min mamma och hennes sambo som alltid (på tal om fantasilöshet) åker dit. Jag berättade mina planer för min syster som i sin tur blev så sugen att följa med att vi båda åkte dit, utan deras vetskap. Jag vet exakt vilken strand de brukar vara på, vilken restaurang de äter lunch på men överraskningsmomentet failade eftersom de p.g.a. förkylning för första gången spenderade just vår ankomstdag vid poolen på sitt hotell. Men det blev en väldigt härlig i vecka och faktiskt nog den bästa upplevelsen jag har haft av Alanya hittills!
 
Vad skulle du vilja ha 2015 som du saknade 2014?
Bytet från avdelning 23 (med önskeschema) till avdelning 21 (med fast AB-schema) gjorde att det kändes som att ALL fritid försvann. Jag hade lika gärna kunnat göra en adressändring till Södersjukhuset. Det blev tämligen uppenbart då jag var så trött och slutkörd under mina få lediga dagar att jag i regel inte orkade hitta på några större projekt. På Barn 3 tillämpas 3-3-modell som väldigt simplifierat innebär tre dagars arbete följt av tre dagars ledighet. Mina första fyra veckor bestod av vanligt AB-schema med fem arbetsdagar per vecka. Skillnaden blev därför stor när mitt schema övergick till 3-3 när jag började gå för egen maskin. Så... för att svara på frågan: mer tid och energi till fritid!
 
Vilket datum från 2014 kommer du minnas, och varför?
Torsdag 12 juni: John Mayer, Globen. Mina tidigare JM-galningar till vänner (ett par systrar och en tjej från Köpenhamn) kom och bodde hos mig och det var härliga dygn tillsammans! Det är ganska fascinerande att en gemensam nämnare kan skapa så mycket samhörighet. Konserten var Johns första i Sverige sedan december 2003.
 
Den 27 september lämnade jag mitt stockholmsliv och flyttade åter till Umeå.
 
Vad var din största åstadkommelse?
Hur suspekt det än må låta, valde jag att lita på Ödet när jag tackade ja till jobbet i Umeå. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg var det inte något lätt beslut då magkänslan inte fanns med mig. Ett av mina stora problem är att jag egentligen sällan misstrivs någonstans. Det gör att jag helst inte vill välja bort men inte heller försaka något. Ett typiskt val där jag skulle önska att jag kunde leva två parallella liv, ungefär som "Sliding Doors", för att se vilket som blir bättre i slutändan.
 
Återigen gjorde jag ett lyckat försök att börja vara mer hälsosam och sund. Jag kom halvvägs innan jag stannade upp. Nu fortsätter resten.
 
Vad var ditt största misslyckande?
Att inte tajma in semestern när vi hade årtusendets varmaste sommar? En vecka sol och värme hade jag ledigt. Det var så varmt att jag och kollegan lämpligt nog lånade icke-behövda ismössor på avdelningen och knallade runt som ufon bland patienterna. På vägen hem från jobbet stannade jag flertalet gånger i Tantolunden för att bada och sola innan jag promenerade hem igen.
 
Vems beteende förtjänade att firas?
Återigen får jag hylla mina kollegor, nu på 21:an. Stämningen på arbetsplatsen var väldigt ofta fantastisk. Eller mest fantastiskt var kanske att de faktiskt stod ut med mig och mina bisarra associationer som jag sällan kan hålla tyst om.
 
Vems beteende gjorde dig ledsen och arg?
Något jag inte kan komma överens med är tanken att vissa personer helt enkelt saknar den självinsikt att klandra sig själva för att de medvetet har stannat kvar i en relation som de uppenbart inte har mått bra i, utan istället väljer att lämpa över all skuld på den andra partnern. Sedan att själva lämpandet utförs på ett sådant sätt att relationer skadas, att de närmaste far väldigt illa lägger inte till speciellt många charmpoäng. Sådan besvikelse kan i min infantila sinnevärld orsaka ett hämndbegär - föga attraktivt - vilket i sin tur skapar ännu mer ilska som blir jobbig att hantera hos mig.
 
Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Till flytten norrut. Köpte cykel, bil, ny laptop. Inte några veckohandlingskostnader direkt. Mat och träning kostade en del.
 
Vad gjorde dig jätte, jätte, jätteexalterad?
Alla musikupplevelser! 
  • 13 mars: fick jag följa med Anna på hennes julklapp: konsert med Backstreet Boys på Hovet. Nostalgiöversköljning deluxe nummer 1.
  • 7 maj; nostalgiöversköljning deluxe nummer 2: New Kids On The Block på Annexet tillsammans med min kollega Linda. Konserten var så överraskande bra och frisläppt att några av deras nyare låtar direkt hamnade på diverse Spotify-spellistor.
  • 12 juni: John Mayer, Globen.
  • 17 juni: den virtuella a cappella-gruppen Accent hade sin första konsert tillsammans, någonsin. Simon från Sverige, Evan från USA, Danny och Andrew från Canada, James från Storbritannien och Jean-Baptiste från Frankrike. Konserten var en del av en körfestival arrangerad i Umeå, Europas kulturhuvudstad 2014. Jag fick umgås med andra körsångare, lära känna fler i Kammarkören Sångkraft och bara vara inlindad av musik vart jag än gick. Det var otroligt peppande!
  • 17 oktober: var jag på helgbesök i Stockholm och besökte då Hamburger Börs för att se Orup. Som den orupist jag alltid har varit blev jag givetvis inte besviken. Det enda som var lite trist var att alla biljetter var slutsålda och ingen av mina vänner kunde därför följa med.
Min nya lägenhet bör också få ett omnämnande. Förutom att det löste sig med boende i Umeå med så kort varsel, hade jag sådan tur att lägenheten blev ledig exakt den helg som jag flyttade upp från Stockholm. Min hyresvärdinna är hur trevlig som helst, lägenheten är den mysigaste jag någonsin har haft och till råga på allt ligger den bara tolv minuters promenadväg från jobbet.
 
Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2014?
NKOTB:s "Summertime" och alla svajande armar på konserten, Edith Backlund "In her shoes" under en promenad runt Kungsholmen en varm sommarkväll. John Mayers "Gravity" när hela Globen släcktes ner och hur scenen blev mer och mer belyst av ljuset från allas mobiltelefoner. Det var magiskt att stå nere på parketten och titta upp mot alla lampor på läktarna.
 
Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Kanske sett mer av Stockholm, badat ännu mer. Fortsatt med träningen mer frekvent efter sommaren.
 
Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Med hänvisning till tidigare kommentar om arbetsschema: jobbat!
 
Hur firade du jul?
För första gången sedan 2011 firade jag jul med familjen. Med pappa hemma hos syrran den 23:e, hemma hos mamma julafton för att toppa med en smärre släktträff på juldagen. Julhelgen var kall men hade fantastiskt solljus så två promenader resulterade i många foton och en liten djupfryst Jack Russell-terrier.
 
Blev du kär under 2014?
Uäk. Det var tur att det inte hann gå längre än vad det gjorde eftersom det inte alls visade sig vara, i mitt tycke, en "we were on a break"-situation som hade utlovats. Men att få lite magpirr av att ronda patienter var ändå en angenäm upplevelse.
 
Favorit tv-program?
I brist på kanalutbud utvecklades ett ofarligt TV4-nyheterna-beroende. Hockeymatcher sågs på Papagallos på Södermalm.
 
Vilken var den bästa boken du läste?
"Livet efter dig" av JoJo Moyes sträcklästes på en natt. Väldigt fantastiskt berörande. Precis som tidigare inhandlades mer än vad som faktiskt blev läst.
 
Bästa filmen?
Jag tror jag var på bio två gånger under hela året. "The Wolf of Wall Street"- Leonardo diCaprio imponerar fortfarande, och "Dallas Buyers Club" med Matthew Mäckhånnåhäj.
 
Vad gjorde du på din födelsedag?
Arbetade först 7-15:30. Blev sedan bjuden på hemmagjorda hamburgare hos BB-kompisen Niklas och hans My och där även barndomskompisen Gustav var med. Vi rullade sedan iväg och såg SAIK smiska AIK på Hovet.
 
Vad hade gjort ditt år mycket mer njutbart?
Lite mindre beslutsvånda.
 
Hur skulle du beskriva din stil 2014?
Landstingspyjamas!
 
Hur höll du dig från att bli galen?
Även om beslutsångest kan vara jobbig kändes det ändå oftast som att jag hade mitt liv under kontroll.
 
Vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?
Sverigedemokraternas tragiska framgång i valet. Det enda positiva är att problemet med integrationen nu måste börja diskuteras. Folk i nöd, som flyr, måste få komma - men de måste också få en dräglig tillvaro och chans att bygga upp ett bra liv här. Att bli strippad på sin självkänsla genom att bli placerad med andra i samma situation i en bubbla, utan vettiga chanser till att kunna bli en vanlig del av samhället tror jag inte skulle göra någon gott.
 
Vem saknade du?
Så snart beslutet var fattat att flytten skulle bli av började jag sakna mina nyfunna vänner i Stockholm. Fastän familjen nu bor över en timmes bilresa bort känns de så nära.
 
Vem var den bästa nya personen du träffade?
Några outstanding kollegor på 21:an, särskilt Linda E. Elin S hade jag redan arbetat med på 23:an dessförinnan men vi lärde känna varandra bättre.
 
Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2014?
Jag kan!