Urinvånare

En granne ovan mig är en högljudd sak. När han tömmer blåsan. Dels gör han det tämligen frekvent kvällstid och mängden som kommer skulle nog kunna bevattna en halv stadspark. Jag misstänker att han är ganska lång för fallhöjden bidrar till ljudstyrkan. Eller så kanske han är jätteduktig på att kissa hårt?

Ctrl-Alt-Del

Jag trivs så bra här i Umeå hittills. Jag har inte hunnit prova på staden alltför mycket än men känner mig så hemmastadd redan, trots att det bara har gått en månad drygt. Flytten känns som en Ctrl-Alt-Del på livet. Det finns nästan inga kopplingar till någonting här. Förutom några före detta klasskompisar och kollegor (vilka alla är trevliga associationer) har jag bara en dålig upplevelse med Umeå. Och det är självaste sjukhuset. Ett enda besök i somras när N låg här. Den senaste veckan har saknaden och sorgen efter honom varit mer intensiv än vad den har varit på länge. Varje gång jag ser helikopterplattan på sjukhuset snörper hjärtat ihop sig, likaså när jag vandrar i samma korridor som i somras. Sedan slog det mig - att det nu är sex månader sedan han lämnade oss.

Hade en sådan mysig fredagskväll med mina nya nyanställda kollegor som alla är lika nya och novisa på jobbet som jag. Vi gjorde sushi och drack vin. Samtalsämnena blev därefter: vänskap, förlust, mörker, stöd, familj... Sådär lättsamma ämnen just när man ska lära känna varandra... eller något.

Hittade detta citat: "Every human being must find his own way to cope with severe loss, and the only job of a true friend is to facilitate whatever method he chooses" (Caleb Carr). Faktiskt är det ju mycket det vänskap handlar om, att stötta oavsett vilken väg man väljer att ta. Om valet inte är ens eget är det viktigt att stötta den som måste fatta beslutet om vilken väg som ska tas. Jag har sörjt, agerat och reagerat på mitt sätt och de personer som har accepterat mitt sätt att hantera allt vet mycket väl om hur värdefulla de har varit för mig under denna tid. Ännu viktigare tycker jag att det är att jag nu månar om dem och visar min uppskattning när jag nu känner att jag orkar med - och VILL - göra det.

N

Drömde om N inatt. Saknar honom så jävulskt...

Håhåjaja

Vad tiden går fort! Sedan flytten har jag, förutom ryggskott, varit rätt high on life konstant. Att på en ledig dag gå på stan och fika med en kollega och börja försöka lära känna min nya stad är så spännande! Jobbet är fortfarande mycket att lära men det börjar komma mer och mer bekanta termer och tankar att pusselbitarna börjar skramla ner på rätt plats. Hoppas jag. Jag har lyckats göra bort mig många gånger. Har punkterat näringsdropp med näringstillsatser i. Det är obra. Så pass obra att jag gjorde det två dagar i rad. Jag har stuckit mig på en säkerhetsnål idag, tabbat mig med sprutor av flera de slag och slängt vulgära kommentarer till patienter (med humor, tack och lov). Och det känns bra!!! Personalen på avdelningen är väldigt öppna för att vi nyanställda har många funderingar och det finns en ödmjukhet i luften på hela avdelningen som gör att jag hittills aldrig har känt mig ovälkommen.

Att få lägenheten i ordning går lite sisådär. Fortfarande huserar majoriteten av mina kläder i sopsäckar på sovrumsgolvet och jag har fortfarande inte packat upp varken kök eller badrum fullständigt. Ändå blir jag så glad över att komma innanför lägenhetsdörren och bara få vara i mitt nya hem. Så tråkigt och präktigt blev detta inlägg!

Mot Umeå igen

Har känt mig uschlig i helgen och igår tog jag mig inte från soffan. Minsta kyla gjorde att hela kroppen sved till och hade sig, så under täcket stannade jag. Idag har jag mest bara haft huvudvärk så det blev tydligen inte värre än såhär. Fördelen är att jag har fått lite gjort, sådana där vuxentråkiga saker som försäkringar och tjafs. Och börjat få antydan på ryggskott igen eftersom jag har legat (still) för mycket. Också vuxentråkigt. Nu ikväll har jag packat bilen med en massa småkrafs så att jag kan bo i min nya lägenhet från och med onsdag. Jag längtar! Det är något löjligt romantiskt och symboliskt med en ny lägenhet som man ska göra om till "sin". Jag drabbas alltid av illusionen att hela min livsstil kommer att förändras och allt ska bli harmoniskt. Harmoni är nog den sista känslan som infinner sig när man attackeras av IKEA-flyttkartonger var man än ser. Men, illusionen kan ju alltid vara trevlig en stund.

Flera undrar

hur det känns på det nya jobbet. Dels det nya yrkeslivet, dels det nya jobbet. Ja, vad ska jag säga? Det är jobbigt att vara så medvetet inkompetent. Det gör att jag blir ännu klumpigare och fixar inte ens att öppna förpackningen till näringsdroppet eller ta bort uppdragningsnålen från sprutan eftersom jag har skruvat åt den alldeles för hårt. De centrala venkatetrar jag hittills har sett har inte sett ut såhär. Därmed blir hanteringen av dem visserligen desamma men ändå annorlunda. Tillräckligt annorlunda för att jag ska känna mig som ett totalt tap som måste fråga om allt. Umeå använder inte pappersremisser på standardprover och bara en sådan simpel grej blir elektroniskt mer komplicerad. Men... det har jag ju varit förberedd på. Det gör dock inte upplevelsen roligare för det. Och även om det inte känns roligt att bli tillsagd så är det så bra att få veta vad man kan förbättra för att lära sig "rätt" från början. Det komplicerar saken ytterligare att det är en specialistavdelning med speciella behandlingsprogram med speciella mediciner som jag aldrig tidigare har hört talas om. Tiden räcker inte riktigt till att gå igenom FASS för varje läkemedel och det känns väldigt oproffsigt att fråga vad de olika medikamenten är till för. Men jag trivs ändå! Och jag kommer nog trivas ännu mer när jag börjar känna mig tryggare i yrkesrollen. Sedan är jag nyfiken på VEM som är min dubbelgångare i Umeå eftersom många har sagt att jag har det.

Svar på tidigare väntan

Jo! Strax efter midnatt, när fredagen var som nyast, loggade jag in på Bostaden och kunde konstatera att jag fick lägenheten! Vilken examenspresent. Killen som bor i lägenheten vill bli av med den så snart som möjligt så det blir inflyttning redan första februari om jag vill.

Första arbetsdagen

Första arbetsdagen började med att jag som vanligt var tidsoptimist gällande när man bör åka för att hinna. Men, till skillnad från annars, var jag helt lagom i tid och kom till jobbet ett tag före jag skulle börja utan att dö av stress innan. Sedan blev det lite värre då tjejen som också började samtidigt som mig idag, svimmade och blev så pass risig att hon fick tas till akuten för att kollas upp. Jag led med henne, det är inte riktigt en sådan jobbstart man vill ha. Resten av dagen och kvällen förflöt rätt lugnt. Jag gick med en undersköterska för att lära mig rutinerna på avdelningen och jag ska gå med henne även imorgon. Mycket handsprit har jag kommit i kontakt med eftersom immunförsvaret hos många patienter är nedsatt. Tja, det var väl det! Jag har insett att det är MYCKET jag ska behöva lära mig - så jäkla kul!

Väntan

Idag är sista dagen att säga ja/nej till lägenheten och från att ha legat på femte plats är jag nu en snöplig tvåa. Hoppas den som står etta på listan är halvdement och glömmer bort att denne ska ta lämna besked idag och därför faller bort från listan! Får jag inte lägenheten blir det lite bökigare och jag får ställa in mig att på att vara inneboende lite längre hos de få stackare jag känner i Umeå. Att ha allt "uppe i luften" är ingenting jag föredrar, att bara vänta på det jag vet att jag ska göra: flytta. Idag fick jag även mitt schema och början av februari har inte många sammanhängande lediga dagar som är flyttvänliga alls. Imorgon borde jag veta!